Håkan Juholt fälldes av tre samverkande skäl. Krypskyttet inom det egna partiet, det hårt uppskruvade drevet inom media och egna misstag.
Misstagen har i pressen uppförstorats och ältats till den grad att Juholt inte fick en ärlig chans som partiledare och avgången blev oundviklig. Ett antal VU-ledamöter avsatte den kongressvalde ordföranden utan tanke på konsekvenserna.
Folk på gator och torg beklagar nu att s-partiet hamnat i kris. En bred opinion svenskar vill ha ett tydligt socialdemokratiskt alternativ.
Försökte ge ett alternativ
Håkan Juholt försökte, men utan tillräcklig uppbackning av andra, få igång en nystart med att föra fram ökade barnfattigdomen, skojeriet med övervinster i välfärdstjänsterna, skadorna som avregleringen av energin, järnvägen och apoteken lett till och genom att lyfta fram kulturens viktiga roll. Juholt är en skicklig retoriker och debattör som kommer att saknas i partidebatterna.
S-krisen är större än Juholt. Det finns strukturella orsaker till Socialdemokratins tillbakagång. De är 90-talets ekonomiska kris, ett oskickligt hanterat EU-inträde som ledde till en omotiverat stor övergång till marknadslösningar och att Västeuropas socialdemokrati politiskt själv drabbades av kommunistiska systemets fall, trots att den varit dess starkaste motståndare. Andra orsaker till nuvarande kris har att göra med oförmågan och splittringen inom de egna leden som delvis kan beskrivas i höger-vänster-termer. "Högerfalangen" som svepande förespråkat "förnyelse" och vinstuttag på välfärdstjänster har applåderats i borgarpressen, av Svenskt näringsliv och haft lätt att få en plattform på DN Debatt.
Kravet på full sysselsättning har tidigare varit partiets viktigaste mål i samarbete med facket, men det har gradvis tonats ned och ersatts av andra mål.
Valet 2006 förlorades till stor del på att jobben inte prioriterades i valkampanjen, och Moderaternas "nya arbetslinje" och jobbskatteavdrag kunde ta över. LO:s ledning var därtill osynlig i de senaste valrörelserna.
Mona Sahlins ledarskap hade modiga inslag. Hon stod upp för alla människors lika värde och rättigheter, med ökat stöd för invandrare och sexuella minoriteter, som också resulterade i bakslag i form av Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen.
Ovärdig sjukförsäkring
Jobb- och fördelningspolitiken under hennes ledning var för svag och det rödgröna samarbetet blev ett misslyckande.
Den ovärdiga behandlingen av landets sjuka människor under den nuvarande regeringen gav Sahlin möjlighet till en stark valspurt 2010 och Socialdemokraterna lyckades mycket knappt behålla ställningen som landets största parti. Ett byte på flera poster i partiledningen blev nödvändig efter senaste valet, men kvar blev några av de ansvariga som nu hållit i yxan vid Juholts avgång.
Partiets vilsenhet som har sina rötter från 90-talet förstärktes under Mona Sahlins ledartid. Medlemsantalet har rasat. Politisk retorik har inte följts upp av politisk handling och handfasta förslag på olika områden.
Sahlin nämnde i sitt jungfrutal som två av fyra prioriterade frågor klimathotet och kärnvapennedrustningen. I fortsättningen märktes knappast något av detta.
Oklart beslut om vinster
Partiledningen godtog privata vinster i välfärden och bäddade därmed i praktiken för Caremaskandalen och de miljardbelopp som förts till skatteparadis utomlands i stället för att förbättra välfärden. 2009 års kongressbeslut om vinster i välfärden tillhör de mindre lyckade i partiets historia.
Sammanfattningsvis behöver det av interna strider sargade partiet, efter all turbulens och mediecirkus, inte bara en ny ledning, utan också ett klart och tydligt socialdemokratiskt program och en partiorganisation som förmår entusiasmera igen.