Jag sitter i skolan och pluggar om barnfattigdom, jag ska ha en ganska stor inlämning gällande det området. Anledningen till att jag valde just det här ämnet är för att i somras så stod en ganska välkänd man nere i Almedalen och höll ett tal som påpekade saker som jag har vetat om, men kanske inte sett ordentligt.
Den mannen heter Håkan Juholt, mannen med den fina mustaschen, mannen som var Socialdemokraternas ordförande för en tid, en fin man som jag verkligen ser upp till idag.
Orättvisor och klyftor
Ett av hans ämnen som han pratade om då var just barnfattigdom. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor som jag kände under det talet. För jag kände både ilska, frustration, kärlek, skratt och en vilja, en sådan otroligt stark vilja. Viljan att förändra, viljan att öppna folks ögon och visa att vi lever en värld full av orättvisor och klyftor.
För det är ju i en sådan värld vi lever i, jag ljuger inte, jag lovar. Sverige är ett fantastiskt land, vi har det väldigt bra, men varför ska vissa ha det så otroligt mycket bättre samtidigt som likasinnade människor är glada om de får mat på bordet.
När man inser att alla barn inte kan se tavlan längst fram i klassrummet för att deras mamma eller pappa inte har råd med ett par glasögon, då känns det inte så bra, när jag själv har fyra olika glasögon att välja mellan. Jag skulle mer än gärna ge bort två eller tre par till någon annan, men det handlar om själv principen. Deras familj har inte råd!
Jag vill göra så mycket, jag vill kämpa för dem som inte hörs, dem som sliter varenda eviga dag, jag vill framföra deras åsikt. Jag vill så mycket, jag vill gå med i alla demonstrationståg som finns, jag vill göra allt, så att människor inte ska behöva må som de mår.
Fattiga barn mår inte bra
För människor i Sverige mår inte bra, jag vill inte säga att pengar spelar någon stor roll, men det är precis det allt handlar om. Pengar. Om vi inte har tillräckligt med pengar så kan vi inte må bra, verkar det som.
Vad var det som gick fel? När Håkan Juholt pratade om barnfattigdom, så var det något som började bubbla i mig, som om det kokade av ilska i min mage. Det var en vidrig känsla, jag mådde illa av den. Jag var arg. Varje dag så går barn och ungdomar omkring med den här känslan i magen, ilskan av att de inte kan få göra saker som andra barn och ungdomar får göra, som att åka ut på en skolutflykt där de måste betala en lite summa för att kunna åka med bussen, eller följa med på bio efter skolan. De kan inte göra det här för att de inte har råd.
Skrika om alla orättvisor
Då fick jag ännu en bekräftelse över att jag har valt rätt väg gällande politiken. Jag är med kamrater som kämpar för dem som inte har kraften i rösten att skrika om alla orättvisor som vi lever i varje dag. Nu tror jag, att jag äntligen kan börja skriva med glöd och kärlek i min inlämning.
Tack Socialdemokratin, tack för att vi aldrig ger upp och för vi tar oss upp igen vad som än händer.