Auktoritära regimer verkar ofta stabilare än de är, till den dag de faller ihop som korthus. När premiärminister Vladimir Putin efter söndagens val åter kan sätta sig på presidentstolen i Kreml sedan Dmitrij Medvedev hållit den varm åt honom i fyra år, har det politiska system som Putin grundar sin makt på redan passerat sitt bäst före-datum. Frågan är om han överlever ens den första perioden om sex år.
Putins makt bygger på ett vasallsystem, där lojala teknokrater och låtsaspolitiker belönas med lukrativa offentliga ämbeten eller poster i de statliga företag som Putin rövade tillbaka från oligarkerna.
Vasallerna har sina undervasaller. Många av de ledande figurerna är hämtade från den djupa Sovjetstaten ("nomenklaturan"). Flera har - som Putin själv - bakgrund i KGB och övriga delar av den gamla säkerhetsapparaten.
Ingen egentlig opposition
Putins maktparti, Enade Ryssland, går helt i Kremls ledband, och de oppositionspartier som lyckats ta sig in i duman, Rysslands parlament, röstar oftast med regeringen. Den enda egentliga oppositionen utgörs av Kommunisterna, som dock förefaller nöjda med att Putin livat upp den gamla Sovjetretoriken, fast med rysknationalistiska förtecken.
Betecknande för den politiska misstron i Ryssland är att Kreml förmodas ligga bakom flertalet av de presidentkandidater som fått ställa upp mot Putin. Rockaden med Medvedev på presidentposten har ytterligare sänkt förtroendet för det politiska systemet.
Ytterst vilar Putins makt på ett kontrakt med medborgarna. Putin lovar stabilitet, säkerhet och höjd levnadsstandard mot att medborgarna inte ifrågasätter hans styre och elitens privilegier. Många ryssar har också fått det bättre, men inte alla.
Korruptionen är en plåga för de flesta ryssar, och rättssäkerheten har minskat, snarare än ökat under Putin. Den ryska ekonomin, som till stor del bygger på olja och andra naturtillgångar, är sårbar. Ett nytt oljeprisfall skulle drabba vanliga ryssar hårt och utlösa social oro, vilket vi såg 2008-2009.
Protestvåg mot regimen
Samtidigt förbleknar minnena av den politiska oredan och de kapitalistiska excesserna på 1990-talet. Nyfikenheten på omvärlden ökar, och det är inte längre möjligt att hålla intrycken ute genom statskontrollerade medier.
Hög utbildningsnivå och en växande medelklass i städerna gör det osannolikt att ryssarna skulle vilja behålla ett närmast tsaristiskt styre. Raset för Enade Ryssland i dumavalet i december och demonstrationerna efteråt var en tydlig varning till Putin. Det alltför väl regisserade presidentvalet kan bli början på en ny protestvåg mot regimen. Få tror att Putin har förmåga att ställa om sig till ett verkligt demokratiskt styre. Svarar han demonstranterna med kravallpolis, riskerar han inte bara sin regim utan också den allmänna ordningen.
I synnerhet om han mobiliserar den nationalistiska huliganrörelse som hans parti organiserat och bekostar. Mycket kan därför bli värre, innan förhållandena blir bättre i Ryssland.
Internationella misstag
Internationella förvecklingar kan inte heller uteslutas. Ett av Putins få konkreta vallöften är att rusta upp det ryska försvaret. Nationalism, revanschism och militarism är en livsfarlig blandning i en värld där spänningarna redan ökar.
Genom att exploatera antiamerikanismen hos delar av den ryska befolkningen, har Putins till en början goda förhållande till USA försämrats, och genom stödet till Assad-regimen i Syrien har Ryssland på kort tid spelat bort sitt goda anseende i arabvärlden.
Fler misstag av det slaget kan bidra till att påskynda Putins fall.