Debatten om den framtida färjetrafiken har spretat åt alla håll där Håkan Ericsson kanske är den som spretat mest.
Det är en mycket märklig kampanj han driver där han förespråkar långsammare färjor och där Eva Nypelius framställs som Gotlands största fiende för transporternas vidkommande.
Hon har bland annat beskyllts för att vilja "tysta" avvikande åsikter jämfört med de gotländska ståndpunkterna. Ett märkligt angrepp eftersom just Eva Nypelius är den ledande politiker som varit mest aktiv i debatten.
Varför riktas inte Ericssons udd mot Åke Svensson som står för precis samma ståndpunkt som Eva Nypelius men som till skillnad från henne har direkt inflytande på vilka argument som förs fram från Gotland?
När regionen igår presenterade en konsekvensanalys av olika scenarier för den kommande upphandlingen står det klart att de gotländska ståndpunkterna trots allt är de som har bäst hållbarhet för helheten.
Att ensidigt förespråka att fortsätta att köra på olja men lite långsammare skulle leda till ett stort tapp för tillväxten på Gotland för flera branscher. Inte minst den för Gotland avgörande livsmedelsproduktionen som behöver få sina produkter levererade till fastlandet i rätt tid.
Det viktigaste angreppssättet nu är att poängtera att gotlandstrafiken inte är en bidragspost utan en del i den nationella infrastrukturen. När staten går in och säger att trafiken inte får kosta mer än den gör i dag innebär det att Gotland särbehandlas på ett sätt som ingen annan region i Sverige när det gäller infrastruktur.
En viktig fråga som ännu inte har ett klart svar är också varifrån detta direktiv kommer. Är det Trafikverket självt eller är det propåer från regeringen? Här måste regeringspartiernas lokala företrädare ligga på allt vad de kan för att påverka.
Håkan Ericsson, Nils Nordenbrink och Pigge Werkelin driver hårt långsammare restid för att lösa trafikens störtsta problem: de höga biljettpriserna. Vid en första anblick ett logiskt resonemang.
Men lägger man till statens krav att trafiken inte får kosta mer än i dag så är hoppet om märkbara prissänkningar inte realistiska. Bränslepriserna beräknas stiga med cirka 50 procent de närmaste åren och därtill sänkta biljettintäkter kommer inte att få ekvationen att gå ihop oavsett vem det blir som ska köra båtarna.
Långsammare restid skulle också leda till färre turer och en återgång till de icke önskvärda natturerna eftersom godset måste fortsätta att gå sen eftermiddag för att komma i rätt tid till omlastningsställena på fastlandet.
Det är således inte så enkelt som dessa tre vill göra gällande. Tyvärr.
Nu gäller det istället att slåss för det uppenbara: att statens åtagande för Gotland inte minskas.