Antalet gotländska barn i fattiga familjer ökade med 129 stycken från 2008 till 2009, sammanlagt fanns det 1303 barn som levde i familjer där inte inkomsterna räckte till det nödvändiga.
Det är skrämmande siffror. Klyftorna ökar och den ekonomiska utsattheten biter sig fast hos allt fler.
Egentligen är det ju inte barnen som är fattiga utan deras föräldrar, det är föräldrarna som inte får arbete eller som blir utförsäkrade. Men det är barnen som får ta den största smällen.
Under 1900-talet kämpade arbetarrörelsen för att få bort klassklyftorna och ett helt land lyfte från fattig jordbruksbygd till ett av världens rikaste och mest framstående länder. Jämlikheten var en paradgren och välfärden omfattade (nästan) alla. Nu är klassamhället på väg tillbaka och jämlikhet talar få om.
Det är en samhällsförändring som måste mötas upp med en annan politik än den som förs idag. Politiken måste inriktas på att minska klyftorna, inte på att jaga människor.
De med utländsk bakgrund och ensamstående föräldrar är extra drabbade. Segregationen slår också igenom på siffrorna, det finns områden där över 30 procent av barnen kan betraktas som fattiga.
På Gotland försöker den rödgröna majoriteten motarbeta några av de konsekvenser som den borgerliga regeringens politik för med sig. Barnomsorg på obekväm arbetstid som införts på ön under mandatperioden gör att det faktiskt går att få ihop vardagen för ensamstående. Bidrag till glasögon är viktigt för många familjer som har svårt att få ihop ekonomin, men den riktigt svåra problematiken kan inte regionen lösa. Där måste regeringen ställas till svars för sin politik.
Det är därför viktigt att Rädda Barnen och andra frivilligorganisationer fortsätter att producera rapporter och berätta om hur läget ser ut. Dessutom är det alltid bra att påminna om saker som borde vara självklara, men som inte alls är det. Som att barnperspektivet borde finnas med i alla politiska beslut på alla nivåer.
Vi kan inte se fram emot bättre siffror de närmaste åren eftersom det finns en viss eftersläpning i statistiken och regeringens politik hårdnat ytterligare mot dem som redan lever på marginalen. Snarare får vi förbereda oss på fler ekonomiskt utsatta barn och ökade klyftor.
Vad krävs för att den borgerliga regeringen ska reagera och förstå att något i deras politik är fel? Det räcker uppenbarligen inte med 248 000 barn som lever i fattigdom och att siffran ökar.
Malin Dahlström