Svenska språket förfaller. Man behöver bara lyssna på anföranden i Sveriges riksdag eller knäppa på Sveriges Radio och Sveriges Television för att tvingas ta del av mängder av såväl grammatiska som uttals- och betydelsemässiga felaktigheter. Trots att det i riksdagen gäller att "den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig". Och trots att Public Service enligt sitt sändningstillstånd har "ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället".
Den 1 juli 2006 fördes flera språkvårdande verksamheter samman i en ny myndighet: Institutet för språk och folkminnen. Under dåvarande kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell infördes påföljande år en helt ny modell för direktstyrning av myndigheter. Institutet för språk och folkminnen, liksom även Skatteverket, Försäkringskassan, Skolverket, Kriminalvården, Datainspektionen och många fler, blev något som benämndes "enrådighetsmyndigheter".
När det gäller Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden finns det inga belägg för att "enrådigheten" hos det nya institutets generaldirektör på något sätt skulle ha stärkt verksamheterna. Dessa nämnder fungerade redan alldeles utmärkt och var sedan länge välkända "varumärken".
Sedan länge har Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) varit en bastion som man kunnat lita på. Rådets uppdateringar på Facebook är också uppskattade bland många.
Nu vill generaldirektören för Institutet för språk och folkminnen genomdriva att Språkrådet ska gå upp i, och därmed bli en mindre synlig del av, institutet och inte längre ha en självständig roll och egen webbsida. I protest mot den ordningen har Språkrådets chef, Lena Ekberg, sagt upp sig och de anställda har skrivit till kulturdepartementet, huvudansvarigt för verksamheten:
"Vi är bestörta över att Lena Ekberg har sagt upp sig. Det är en enorm förlust för Språkrådet och för den svenska språkvården."
De anställda på Språkrådet har ingen styrelse att gå till. Efter att ha kämpat för sin hävdvunna självständighet utan att få gehör från den enrådiga generaldirektören, har de sett sig nödsakade att ta till en sista utväg och skriva till kulturdepartementet. Också fem professorer i svenska och nordiska språk vid flera universitet har skrivit till departementet och understrukit "vikten av att Språkrådet i dagens språksamhälle kan fungera som en väl synlig och stark aktör, som på ett självständigt sätt arbetar med nutidens och framtidens språkfrågor".
Men chefen har alltså redan sagt upp sig och med henne försvinner mängder av kunskap och en gedigen kompetens som inte nog kan uppskattas i det allt mer konkursmässiga språkboet Sverige. En styrelse, om en sådan hade funnits, kunde ha lyssnat på önskemålet om en omedelbar utredning av Språkrådets ställning och hur det viktiga språkvårdsarbetet ska organiseras. Ett insynsråd hade kunnat ge råd. När ingetdera finns, blir det en enda person som "enrådigt" bestämmer. Dock har kulturdepartementet det slutliga ansvaret för hur myndighetens viktiga arbete organiseras och utförs.
Som finlandssvensk är jag benägen att kalla den nya myndigheten för "enråddighetsmyndighet", eftersom den ju bevisligen blev lite "råddig" utan styrelse eller ens minsta lilla insynsråd. Men prestige och "enrådighet" borde ge vika när det gäller vad som är bäst för språkvården i ett land med så generellt dåliga kunskaper i och om det egna modersmålet som Sverige. Innan det är alldeles för sent.