I nästa vecka ordnar näringsminister Annie Lööf ett krismöte med generaldirektörerna för samtliga myndigheter som sorterar under näringsdepartementet. "Vi ska göra klart för dem att de måste skärpa upp sin representation", säger Lööfs statssekreterare Marita Ljung. Gott så. När det nu uppdagats att både Tillväxtverket och Vinnova lagt stora summor på dyra middagar, slottsvistelser och dylikt är det angeläget med uppstramning.
Men, frågar sig vän av ordning, ska det verkligen behövas? Och vems är i så fall felet? Naturligtvis har varje anställd som bokat dessa dyra middagar, vinprovningar, båtturer och övriga festligheter ett personligt ansvar. Slöseri med skattebetalarnas pengar är omoraliskt.
Samtidigt bör betonas att det faktiskt är chefen som bär det yttersta ansvaret. De generaldirektörer som nu ursäktar sig med att de inte hade koll på vad som hände längre ner i hierarkin borde faktiskt skämmas. Nej, en myndighetschef kan inte ha koll på alla detaljer. Men en chef är ansvarig för arbetsplatsens spelregler, den interna kulturen. Genomförandet delegeras, men ansvaret är generaldirektörens. Och det absolut högsta ansvaret gentemot skattebetalarna, tillika väljarna, faller på dem som tillsätter generaldirektörer.
Inför valet 2006 talade Allians för Sverige vitt och brett om vikten av att rekrytera de mest kompetenta till chefspositioner. Man ansåg att socialdemokratiska regeringar haft en tendens att dela ut uppdrag som landshövding, ambassadör eller generaldirektör som tack för lång och trogen tjänst, snarare än till de bäst lämpade. Med nya, öppna ansökningsprocesser skulle alliansen få ordning på torpet.
Att näringsministern sju år efter maktskiftet anser sig behöva kalla till krismöte för att informera generaldirektörer om att de inte får slösa skattepengar på lyxmiddagar tyder på att det finns ett allvarligt strukturellt fel inom delar av den statliga sektorn. Självklart är det bra att Lööf kallar till mötet - det är uppenbart att ett sådant behövs. Men vi behöver nog också en bredare diskussion om moral och ledarskap.
Det finns redan i dag tydliga regler för vad representationen på statliga myndigheter får kosta. Har reglerna inte kommunicerats tillräckligt tydligt? Det är en billig ursäkt. Generaldirektörer och deras underlydande chefer är trots allt vuxna människor. Nog borde de själva kunna ta reda på vad som gäller, och förmedla det nedåt i sina respektive organisationer?
Förhoppningsvis blir Lööfs krismöte åtminstone början på slutet på representationsslöseriet med skattepengar.