Härom veckan höll Sverigedemokraterna kommundagar där man diskuterade partiledaren Jimmie Åkessons uppmaning till partiets företrädare att kommunicera mer vårdat, särskilt i sociala medier.
Det var på tiden, efter att så många lokala företrädare avslöjats som rasister. Det vore också konstigt att bryta en så framgångsrik strategi som den SD drivit sedan mitten av 1990-talet. Att bli ännu mer rumsrent är enda möjligheten för partiet att såväl växa som att någon gång i framtiden få politiskt inflytande.
De företrädare de förlorar via en fortsatt utrensning av personer som uttrycker rasistiska åsikter kan de mångfalt vinna i väljare.
SD går nu framåt. Det kan delvis förklaras av att partiet dragit sig tillbaka från sammanhang där de tidigare hade varit självklara deltagare. Jag tänker då till exempel på det antimuslimska möte där konstnären Lars Vilks deltog i New York och på Tryckfrihetssällskapets möte med Geert Wilders. Några riksdagsledamöter har svårt att hålla sig borta från dessa sammanhang, men den tidigare hårt profilerade antimuslimen Kent Ekeroth visar sig inte längre offentligt i counterjihadsammanhang.
Att SD drog sig undan efter det antimuslimskt motiverade massmordet av Anders Behring Breivik har lett till klart mindre uppmärksamhet kring partiet i dessa frågor.
De flesta nytillkomna väljarna kommer enligt opinionsinstitutet Demoskop från dem som sagt sig rösta blankt i förra valet. Enligt opinionsinstituten Yougov och Ipsos däremot, kommer de största strömmarna från Moderaterna, vilket tankesmedjan Timbros vd Markus Uvell förklarar med att SD breddat sin politik till att även innefatta traditionella moderata profilfrågor som kriminalpolitik och försvar.
SD:s framgångar beror alltså nu liksom tidigare på framgångsrikt opinionsarbete. I det avseendet skiljer sig inte SD från andra partier. Den diskussion som ständigt pågår om vilka debattämnen som gynnar SD hamnar dock ofta fel.
Integration betyder att förena olika delar till en större helhet. Att ha ett integrationsperspektiv på samhället handlar om att inte på förväg bestämma sig för hur saker och ting ska vara, utan att bejaka det nya som uppkommer i möten och förändringar. Eftersom SD är helt och hållet ointresserat av integration är SD:s inställning till frågan ointressant i debatten.
Motsatsen till integration, när vi talar om invandring, är assimilation och det är den linje som Sverigedemokraterna argumenterar för. Det handlar om att människor som kommer till Sverige ska anpassa sig till ett samhälle som SD inte anser behöver ändras. Ett samhälle som de anser inte ska påverkas av någonting som kommer utifrån. Fast även detta är en ganska ointressant diskussion för en sverigedemokrat, eftersom partiet vill minska invandringen med 90 procent.
En hård integrationsdiskussion mellan FP och MP, som i Agenda nyligen, behöver inte gynna SD. Tvärtom visar en hård diskussion att riksdagspartierna är olika. Det gör SD-argumentet att partiet är den enda oppositionen mindre relevant.