Det fanns de som trodde att SD-skandalerna var iscensatta av partiet självt. För att man räknat ut att stor medial uppmärksamhet skulle öka stödet för partiet. Jag tror det är en grov överskattning av SD:s mediestrateger.
Däremot undrar jag en del över om Centerpartiet hade räknat med det sprängstoff förslaget till nytt idéprogram skulle visa sig vara. Några centerpartister har beskyllt medierna för att göra rubriker av lösryckta delar av programmet men så vitt jag minns det var det arbetsgruppens egen ordförande, Per Ankersjö, som själv valde att presentera programmet genom visionen om fri invandring.
Debatten och reaktionerna som följde är mycket intressanta. Och frågan om Centerpartiet är ett relevant parti eller inte har besvarats genom det massiva intresse som programmet har lett till.
För om man ser till de båda motpolerna i svensk politik: Sverigedemokraterna och Centerpartiet och dessas syn på invandring så är det ganska tydligt hur debatten utvecklas kring sakfrågan beroende på hur man närmar sig den. Om politiken är att stoppa invandringen går det inte heller att komma vidare, ska vi inte ha invandring finns ju ingen anledning att diskutera integration och de problem som finns.
Vänder vi däremot på myntet och diskuterar utifrån öppna gränser kommer också de relevanta frågorna upp på bordet, hur ska vi lösa problemen som uppstår. Jag är inte säker på att detta var Centerpartiets mål och mening men ändå.
Om man läser förslaget till idéprogram som en rad motioner med att-satser som ska genomföras den kommande mandatperioden så är det ganska naturligt att man får lite skrämselhicka. Och utan att generalisera eller vara respektlös så måste man ändå konstatera att de som medierna hittat i det ”interna upproret” är män i högre medelålder. Det betyder något.
Alla som är vana att jobba i demokratiska organisationer vet hur det fungerar inför kongresser, årsstämmor och andra plattformar där dokument ska klubbas och val till olika funktioner göras. Olika distrikt och fraktioner söker liksinnade för att få stöd för sin linje i olika frågor. Det är inte ett uppror, det är demokrati, så det fungerar.
Om man inte verkar i en organisation där ledningen lägger fram färdiga förslag som sedan klubbas i enighet utan diskussion vill säga.
Personligen har jag svårt att förstå det provocerande med en värld där människor får bo var de vill, med vem eller vilka de vill. Det är ju inte som att alla världens människor kommer att vallfärda till Sverige eller att alla plötsligt kommer att bli polygamer. Men det betyder att vi tillåter alla att leva sina liv som dem de redan är.