Anklagelser om rasism och antifeminism har den senaste tiden tagit allt mer bisarra former. Journalisten Janne Josefsson – makthavarnas mardröm – anklagas för att vara "gubbslem", en vit kränkt man som förtrycker kvinnor med härskartekniker. Folkpartisten, teatermannen och flyktingen från Bosnien Jasenko Selimovic anklagas för att vara en "husblatte" som förnekar rasismen och ber Rosa Parks att sätta sig ned i bussen.
Josefssons och Selimovics brott är att de försökt nyansera debatten om antifeminism och rasism, genom att ställa kritiska frågor till de två personer som just nu är vänsterns favoritoffer.
Det handlar om Maria Sveland, framgångsrik författare och journalist, ständigt aktuell i tevesoffor och på DN:s kultursidor och belönad med Ikarospriset och pris för Årets Kvinnogärning.
Det handlar om Jonas Hassen Khemiri, framgångsrik författare som nominerats till Augustpriset och belönats med - bland annat - Sveriges Radios romanpris, Borås Tidnings debutantpris och PO Enquists pris.
Att det förekommer både kvinnoförtryck och rasism i Sverige råder det ingen tvekan om. Men när Svelands och Hassen Khemiris status som förtryckta, diskriminerade offer upphöjs till heliga principer som inte får ifrågasättas eller nyanseras har någonting spårat ur.
Troligen handlar det om vad den liberale debattören Adam Cwejman kallar "det post-politiska tillståndet", och vänsterns försök att hantera detta. Efter att muren föll och de kommunistiska staterna imploderade tvingades vänstern att acceptera marknadsekonomin. Klasskamp och radikal ekonomisk omfördelning blev helt enkelt ute.
Vänstern behövde nya konfliktytor, nya kollektiv att ställa mot varandra, och hittade feminismen och antirasismen.
Dessa rörelser fanns sedan tidigare. De slogs ursprungligen för lika rättigheter för kvinnor och etniska minoriteter.
När lika rättigheter var formellt uppnådda, och dåtidens feminister och antirasister ändå upplevde orättvisor, blev målet i stället ett könsblint och färgblint samhälle: Alla individer ska kunna nå sin fulla potential, utan att könsorgan eller hudfärg sätter några hinder.
Men när vänstern bestämde sig för att ersätta klasskampen med feminism och antirasism förändrades spelreglerna. Vänstern vill inte uppnå könsblindhet eller färgblindhet, eftersom det då inte längre finns en politisk konflikt att locka med. Vänstern vill dessutom, precis som på klasskampstiden, måla upp en ond fiende som ska bekämpas. Om direktörer, företagare och kapitalister förr var vänsterns hatobjekt, så är det nu vita, heterosexuella män.
Dessa är varken förtryckta av vithetsnormen, heteronormen eller könsmaktsordningen. Därför saknar de enligt vänstern talan, de ska hålla tyst och begrunda sin kollektiva skuld.
Detta är motsatsen till könsblindhet och färgblindhet. Vad som sägs betyder inget, vem som säger det betyder allt – och värdet avgörs av könsorgan och hudfärg.
De människor som verkligen är utsatta för kvinnoförtryck och rasism kommer aldrig att få det bättre med vänsterns strategi.