Ändå påstås det i ingressen till gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter. Men "vi samarbetar med vem som helst" är ju inte det minsta informativt.
Helst av allt vill Socialdemokraterna regera i ensamt majestät. Men det visste vi ju redan. Ingenting tyder dock på att eventuella stödpartier är så fogliga och underdåniga att de accepterar det.
Miljöpartiet pekas ut som den mest naturliga samarbetspartnern. Men vi får inte ens veta vilken politik en sådan regering skulle kunna tänkas bedriva. Allting är höljt i dunkel.
Ännu mindre vet vi vad som skulle bli följden om även Vänsterpartiet bjuds in i regeringen. Och hur Löfven vill samarbeta över blockgränsen vet vi inte heller. Vi vet bara att Socialdemokraterna är beredda att samarbeta med vem som helst (om vad som helst?) för att komma åt regeringsmakten. Ja, utom Sverigedemokraterna, då. Än så länge.
Löfven har dragit slutsatser av Mona Sahlins misslyckade rödgröna samarbete. Om det är rätt slutsatser återstår att se. Men han satsar på att nå så många som möjligt genom att skrämma bort så få som möjligt.
De som skräms av tankarna på regeringssamarbete med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet och tycker att det vore dåligt för Sverige – de kan fortsätta drömma om en Socialdemokratisk minoritetsregering som söker stöd i riksdagen – typ Göran Perssons och Ingvar Carlssons regeringar. Men de lär inte få som de vill.
De som gärna ser ett regeringssamarbete med Miljöpartiet eller Vänsterpartiet – eller båda partierna – de kan fortsätta tro på det.
Väljarna i den absoluta mittfåran som gärna skulle se ett regeringssamarbete över blockgränsen – de kan också hoppas få vad de önskar sig. Kanske.
Alla väljare kan projicera vilken bild de vill på den blanka innehållslösa duk som Stefan Löfven presenterar.
Problemet är ju, för det finns ett verkligt problem, att väljarna egentligen inte får reda på någonting innan de förväntas göra sitt val. De vet inte vilken sorts regering Socialdemokraterna vill bilda och de vet inte vilken politik den ska bedriva.
Å andra sidan utgör Alliansen ett mycket tydligt alternativ. De fyra borgerliga partierna söker gemensamt förnyat förtroende, även om de gör det utifrån olika agendor. Ett tydligt regeringsalternativ ställs mot en formlös och hållningslös ansamling av maktbegär. Jag har på känn att den senare kommer att te sig allt mindre attraktiv vartefter valdagen närmar sig.