KÖPENHAMN.
I Sverige tycks politiker och det intellektuella etablissemanget oavbrutet tala om feminism – och nästan ingenting om invandringen och dess glädjeämnen och problem. Det har resulterat i Annie Lööf och Sverigedemokraterna.
Här i Danmark är det tvärtom. Här vi fått fyra kvinnliga partiledare inklusive statsministern samt en nyanserad invandrings- och integrationsdebatt.
UNDER MINA många år i Danmark är det sällan det har varit stora offentliga debatter om feminism liksom det heller inte diskuteras särskilt mycket i vardagen; i hemmen, på arbetsplatserna eller värdshusen. Ej heller i folketinget (riksdagen) eller TV. Och den nuvarande regeringen har legat väldigt lågt med sina vallöften, om förbud mot sexköp, könskvotering i bolagsstyrelser och utökad pappaledighet.
I jämställdshetsdepartementet (jo, det finns faktiskt ett sådant – det hanterar också kyrkan!) prioriteras inte könspolitik utan mångfaldsfrågor. Där anses integrationen vara viktigare än feminismen. Behöver jag tillägga att danskarna tycker den svenska "hen"-debatten är mycket komisk.
Och där är vi framme vid kärnfrågan – invandringen och integrationen. I Danmark diskuteras oavbrutet – öppet och faktiskt mycket fördomsfritt – de här frågorna. Mycket är faktiskt Dansk Folkepartis (DF) förtjänst. Efter en ganska vildsint start 1995 då övertonerna var många och smaklösheten påtaglig är DF etablerat som Danmarks tredje största parti; national- och socialkonservativt. "Landsbytosserne" (byfånarna) har sparkats ut ur partiet och DF kan i dag inte riktigt placeras på höger-vänsterskalan (men stödde under tio år en borgerlig regering). I dag säger DF öppet att partiet mycket väl i en framtid kan komma att samarbeta med socialdemokraterna. Partiet har blivit rumsrent.
Men det är alltså tack vare DF – eller snarare de andra partierna – som det idag kan föras en öppen, saklig och nyanserad invandringspolitik. Ty just de andra partierna tog verkligen upp och fortsatte spela invandringskortet då DF till en början ropade allt för högt och osakligt om "faran med muhammedanerna". De bemötte övertonerna och insåg att DFs synpunkter på många sätt hade ett stöd i den danska befolkningen. Men det var väldigt lite med att försöka idiotförklara partiet och dess anhängare. Och sedan dess har det varit en öppen och rak debatt. I dag är det bara Jan Guillou som med jämna mellanrum gör nedslag i Danmark och skäller på DF:s tidigare partiledare Pia Kjærsgaard och kallar henne islamofob och betecknar henne som "farligare än Bin Laden". Kjærsgaard å sin sida – och många danskar – menar att svenskarna undertrycker den fria debatten och därmed skapar grogrund för extremism.
VAD ÄR då anledningen till att det i dessa avseenden skiljer sig så mycket mellan Sverige och Danmark? Ja, det finns historiska förklaringar. Under 70-talet hade man helt enkelt inte tid och ork att diskutera feminism och jämställdhet i Danmark. Den ekonomiska situationen var barsk medan Sverige solade sig i glansen av goda tider då det fanns överskott till att diskutera lite vad som helst (men förstås inte invandring).
I Sverige kom den stora könsmaktutredningen som gav ett slags överstatligt godkännande stämpel åt feminismen som plötsligt fick de mest bisarra inslag då politikerna närmast slogs om att vara först med att komma ut som fullblodsfeminister. I Danmark fokuserade partierna inte så mycket på att förändra systemet men på att förändra hållningarna hos enskilda danskar.
Sen handlar det också mycket om kulturella skillnader; det som kanske kan kallas "folkkynnet". I Danmark är det ingen som ska diktera vad man ska tycka. I Danmark är politisk korrekthet ett skällsord, i Sverige närmast en dygd. Danskarna är anarkistiska och antiauktoritära. Jag upplever det som sunt och friskt.
JAG BOR I en köpenhamnsk förstad med 80 olika slags nationaliteter representerade. Här fungerar integrationen. Människor från olika länder lever och arbetar sida vid sida utan problem, ja till och med tillsammans! I skolorna är andra- och tredjegenerationsflickor de mest framgångsrika. De tar för sig (och tillåts det!), utbildar sig och går vidare för att senare hamna i framstående ställningar på olika håll i det danska samhället.
Allt är förstås inte bättre i Danmark. Men mitt ödmjuka råd till den svenska "eliten" är vara mer öppen för att diskutera alla frågor och inte bara de politiskt korrekta.