LEDARE
Bröderna Grimms saga om Rödluvan och den stora stygga vargen är det nog många av oss som någon gång i vårt liv stött på och för den delen kanske läst.
Sagan handlar om hur Rödluvan och hennes mormor blir uppätna av ett monster, ett odjur, en best. Vilket vargen sågs som på den tiden sagan skrevs.
Mycket har förändrats, inte minst vargens betydelse för människan när den numera symboliserar vildmark och så kallad ”orörd natur” istället för att vara farlig och ja, kanske rent av en kostnad för dåtidens människor.
Förra veckan skrev jag en ledare om ”de stadsboende klimatvännernas parti”. En ledare som behandlade dem som bor i en stad, värnar naturen och som för den delen också gärna går in i hägnet på Kolmården och klappar vargar.
En företeelse som jag helt och hållet tycker är osund, inte bara för vargarna som inte bör leva sina liv inuti ett hägn, utan också för de som får för sig att vargen trots allt ändå är sådär mysig, snäll och lika mjuk som ett gosedjur.
Detta till trots så är vargen ändå ett rovdjur, det vill säga ett djur som bara det vill, har möjligheten till att slita dig i stycken. Som många av er kanske redan vet så slutade dock Kolmårdens varghägn att släppa in folk till vargarna efter att en vargskötare dog 2012.
En tragisk händelse i svensk djurparkshistoria. Att det finns ett band mellan människa och varg håller jag dock med dessa vargvänner om. Det är ju trots allt genom vargen vi framavlat hunden, människans bästa vän.
Barnboken som sådan jag baserar dagens ledare på ska dock vara avsedd som en bilderbok för tvååringar. En bok där man i 2013 års version inte dödar vargen och fyller dess mage med sten för att dränka den i en brunn, istället syr ihop den och sedan så blir den snäll.
Om nu de föregående versionerna av sagan är för hemska för barnet, är det kanske bättre lämpat att leta upp en annan, mindre våldsam, eller mer politisk korrekt sagobok ur bokhyllan. Trenden kan ses i mycket.
Inte minst i Astrid Lindgrens fantastiska böcker där man numera tagit bort att Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttön. En rasistisk, men väl historiskt sann beskrivning som därutöver också speglar dåtidens språkbruk.
Bara för att vi inte vill prata om koloniseringen, eller ens förslavningen, så har den ju ändock hänt. Frågeställningen kring det hela är hur som helst intressant.
Om vi nu censurerar det farliga, där vi som barn blev ängsliga, eller för den delen frågvisa över, är det då någonting annat, viktigare, vi tar bort ur våra barns uppväxt? Är det inte bättre att redan som liten få reda på vad det ändå är som finns i vår historia?
Å andra sidan är det också i dagsläget få stadsboende barn som vet att mjölken inte kommer färdiga ur en fabrik i de där fyrkantiga, avlånga, förpackningarna. Att fläsk- eller nötköttet vi lägger på grillen inte kommer färdigmarinerat från affärens charkdisk och att kycklingen en gång i tiden också varit en sån där gul, gullig, liten fluffboll.
Det är dags att sluta vara så obönhörligt mjäkiga, se dina barn i ögonen och säg som det är. Rovdjur är inte något gulligt vi bör klappa i ett hägn, kött kommer inte från affärens charkdisk och världen ser inte sådär tillrättalagd ut som ni utmålat den som.
Inte undra på att en del i dag kallar Sverige för mellanmjölkens förlovade land. Landet lagom.
Christer Mattsson