Nyutgåva av Gotlandsbok om Svenskbyborna

Första utgåvan av "Banditer i byn" kom 1959, nästan samtidigt som Jan Utas "Svenskbyborna". Några år senare hade jag tillfälle att läsa den, men gjorde mig då inte till ägare av ett exemplar. Det är glädjande att den nu kommer ut i nyutgivning.
Boken är skriven av den sedan 1984 avlidne Sigfrid Hoas och handlar om Gammalsvenskby i Ukraina, men även om Kristoffer Hoas, Sigfrids far och präst i byn. Huvudsakligen är den baserad på Sigfrids minnen från hans barndom i Ukraina och ryska revolutionen.

Boken är viktig, mindre som historisk källa än som en inträngande och innerlig berättelse om hur en liten folkgrupp i ett stort rike kan överleva och utvecklas trots många gånger vara utsatt för omänskliga prövningar och hänsynslös behandling av överheten.
Kristoffer Hoas var från början lärare i byn. Han hade studerat fyra år vid det tyska lärarseminariet i staden Sarata i Besarabien (Moldavien). Staden ligger i nuvarande Ukraina. Bredvid lärarsysslan var han klockare, organist och predikant och prästvigdes 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom vid ett Sverigebesök.
Efter ryska revolutionen blev tillvaron alltmer ohållbar för den lilla svenska byn på den ukrainska steppen. Trots att gruppen tvingats att utvandra från Dagö år 1782 och tilldelats mark i Ukraina, ansågs det av de sovjetiska myndigheterna att bönderna i byn stulit marken. Allt konfiskerades utom boningshusen. Resten, inklusive kyrkan vilken byggts med hjälp av insamlade medel från Sverige, blev statlig egendom.
Av de 1 200 Dagöborna som utvandrade kom drygt 300 fram till en öde stäpp där de tvangs att bo i jordkulor första åren. Endast 145 överlevde och de och deras ättlingar skapade Gammalsvenskby och odlade upp steppen till blomstrande åkrar.
På sidan åtta antar Britta Hoas i förordet att "Man kan anta att människorna här i Sverige måste ha sett på Svenskbyborna som ett främmande, gammaldags, outvecklat folk som inte hade några större medel och dessutom kom och tog jobben från dem".
Det är möjligt att det i något fall skedde, men i min barndom hade vi tre grannfamiljer som var Svenskbybor och jag känner inte alls igen denna beskrivning. Tvärtom präglades synen från omgivningen av förundran om och beundran av hur snabbt de byggde upp sin tillvaro här. Hur idogt de tog sig an arbetet med, som ofta var fallet, den egna gården som hade köpts här.