Lättläst och intressant om Sveriges historia

Tredje delen av Sveriges Historia, som omfattar tiden 1350-1600 kom ut i handeln i mitten av juni. Den 600-sidiga boken är, liksom de två tidigare delarna, fullspäckad med fakta. Författarna Dick Harrison och Bo Eriksson granskar Sveriges historia på samma sätt som gjordes i förra delen. Sanningar från Vasatidens våldsamma omstrukturering av det som kom att bli nationalstaten Sverige, presenteras utan omsvep. Många av dessa sanningar har inte tagits med i tidigare publicerade verk, eller då de framkommit, klätts in i ett hjälteskimmer.

Författarna gör en ingående studie av bondeupproren i landets olika delar, vilka hänsynslöst och enligt författarna, effektivt slogs ner. Det kanske mest kända var den så kallade Dackefejden. Författarna beskriver hur nära det var att Sverige skulle få greven Fredrik II av Pfalz som svensk kung, eftersom trupper hade samlats vid södra Östersjökusten, färdiga att skeppas över till Kalmar. Fredrik II var gift med Kristian II:s dotter.
Förutom alla krig landet var inblandat i under Gustav Vasas och hans söners tid, drabbades det av ständiga pestepidemier. Visserligen var ingen av dessa lika omfattande som Digerdöden, men eftersom mer än hälften av befolkningen på sina håll dött, skapade krigen och de fortsatta pestepidemierna oerhörda problem.

Boken är lättläst och intressant. Den innehåller många bilder. Tråkigt nog verkar det som om utgivningen skett med allt för stor brådska. Korrekturfelen är inte många, men irriterande. Då och då hemfaller författarna i ett resonerande, som kunde ha utförts med mer logik. Tankefel förekommer, t.ex. då författarna beskriver könrollernas styrning av kvinnors och mäns olika arbetsuppgifter. Kvinnorna skötte innesysslorna, meden männen drog plogen. Det kan inte ha varit många män som valda att dra plogen själva och lät oxarna vila. Två små avsnitt behandlar rättsväsendet. Det första är summariskt framställt och innehåller direkta felaktigheter. Det andra, någon längre och benämnt "Lag och domstolar", är bättre, men även det innehåller upplysningar som borde förtydligas eller uttryckas annorlunda.

I redaktionskommittén ingår en docent i ekonomisk historia, historiker, idéhistoriker, arkeologer och etnologer vilket är väldigt bra, men bokens framställning skulle ha tjänat på om någon rättshistoriskt kunnig historiker eller ännu hellre en rättshistoriker fått komma till tals. Det hade heller inte gjort något om någon militärhistoriker funnits med. Kanske finns det för stort avstånd till juridiken, där rättshistorian hör hemma och historievetenskapen, men det hade höjt kvalitén på de avsnitt som handlar om rättsväsendet till samma nivå som resten av framställningen.