Leopold Brunner debuterar vid 94 Ă„rs Ă„lder
Vid 94 Ärs Älder debuterar Visbybon Leopold Brunner som författare med den sjÀlvbiografiska boken "Den ofrivillige soldaten" som handlar om hans tid som soldat i tyska armén under andra vÀrldskriget.
Gertrud och Leopold. Paret gifte sig 1944, bara en vecka innan han blev kallad till östfronten. I dag bor de i Visby. Foto: Henrik Radhe
Foto: Henrik Radhe
Sonen Ernst Brunner Àr sedan mÄnga Är en vÀlkÀnd författare, och vid 94 Ärs Älder följer alltsÄ fadern i sonen fotspÄr.
Men förutom att ha skrivit efterordet har sonen inte haft nÄgot med boken att göra.
- Nej, nej. Varenda mening Àr min egen, sÀger Leopold och slÄr ut med hÀnderna i en karaktÀristisk gest.
Alla episoder i boken, frÄn mönstringen av den motvillige soldaten till tiden som lÀgerfÄnge och den efterlÀngtade hemkomsten, Àr beskrivna med gott sinne för detaljer och vÀl Ätergiven tidsfÀrg.
- PÄ den tiden hade man ju bra minne. Jag skrev pÄ lappar ute vid fronten, jag kÀnde redan dÄ att det hÀr mÄste skrivas ner. De försvann sedan, men jag hade det kvar i huvudet, sÀger Leopold.
Han poÀngterar vilken tur han haft som överlevt. Alla pojkar utom han sjÀlv i hans avgÄngsklass i skolan i österrikiska Traisen dog i kriget.
SjÀlv skickades Leopold till östfronten 1944, bara ett par veckor efter att han gift sig med Gertrud, och det slutade med att han fick ett granatsplitter i ena lungan, hamnade i fÄnglÀger och sÄ smÄningom skickades hem till byn Lilienfeld.
DÀr visade det sig att Gertrud fött hans barn medan han varit borta, sonen Helmut som tragiskt nog avled efter ett halvÄr.
- Ryssarna hade tagit över byn dÄ, och de hade tagit all medicin, annars hade vÄr son kunnat överleva, sÀger Leopold.
- Det var sÄ hÄrda tider, sÀger Gertrud. Min pappa blev dessutom skjuten bara ett par veckor innan krigsslutet och jag visste ju inte om Leopold skulle komma tillbaka, men man hoppades ju.
GranatskÀrvan sitter fortfarande kvar i kroppen, och Àrret fins kvar som ett pÄtagligt minne av kriget. Boken Àr frÄn början skriven pÄ tyska, och Leopold Brunner lÀt trycka en begrÀnsad upplaga 2006. Niclas Sennerteg, en bekant till sonen Ernst Brunner översatte texten till svenska varpÄ den antogs av Natur och Kultur. I dagarna kommer den ut i handeln.
- Jag hade ingen aning om att nÄgon skulle bli intresserad av den hÀr boken, sÀger han.
KÀnslan för sprÄk och berÀttande sÀger han sig ha efter sin mor, som var uppvuxen under mycket fattiga förhÄllanden och kunde konsten att berÀtta livfullt om den tiden. SjÀlv skriver Leopold Brunner fÀngslande och medryckande, och boken Àr en riktig sidvÀndare. Det mÀrks att han har berÀttat historien mÄnga gÄnger för sina fyra söner under deras uppvÀxt.
BerÀttelsen slutar nÀr Leopold Äterförenats med Gertrud och sonen. I ett efterord tar Ernst Brunner vid och berÀttar vad som hÀnde sedan.
Efter krigsslutet var det nödĂ„r i Ăsterrike, och Leopold och Gertrud bestĂ€mde sig för att flytta till Sverige för att skapa en bra framtid Ă„t familjen. Och hĂ€r har de blivit kvar.
För nÄgra Är sedan flyttade Leopold och Gertrud Brunner till Visby frÄn Tullinge för att komma nÀrmare sina söner Wolfgang och Bernhard, som hade slagit sig ner hÀr efter att de bÄda gjort vÀrnplikten och trÀffat sina respektive hÀr. Wolfgang blev lÀrare och Bernhard konditor, tvÄ vÀlkÀnda profiler i Visby.
Boken vill Leopold ge ut för att folk ska minnas vad som hÀnt och ta till sig av det.
- Jag önskar att man kan lÀra av historien, och att mÀnskligheten kunde ha begÄvningen att sluta med all rasism och krigföring. Men tyvÀrr tror jag att det alltid kommer att finnas kvar, sÀger han.
SĂ„ jobbar vi med nyheter