"Spöksonaten" är en mycket märklig föreställning.
I ett scenrum av den värsta brunmurriga och trista sorten av äldreboende huserar Strindbergs mörkaste kammarspel, ett ormbo av oförrätter och ålderskrämpor och man vet från första ögonblicket att åldringarna kommer att ta livet av varandra.
Frågan är bara: Vem tar kål på vem? Och när?
Men Mats Ek gör dans av pjäsen, musiken tar över (det är skådespelarna själva som spelar) texten blir till ett libretto och hela föreställningen blir till en svart lustfylld lek.
Augusti Strindberg skrev sina kammarspel i slutet av livet.
Det är de stora frågorna, livet kontra döden, ondskan mot godheten, hatet mot kärleken som han ventilerar men det är också något mer, ögonblicken där emellan, tomrummen, tystnaden som förs upp till ytan i kammarspelen.
Musiken i centrum
I Strindbergs "Spöksonaten" är det musiken som står i centrum, musiken som drabbar och skakar om.
Det är framför allt Beethovens pianosonater som är inspirationen till spelets handling, som ger energin, tempoväxlingarna och de plötsliga blixtbilderna.
Liksom hos Beethoven hugger plötsliga motiv oväntat in från sidan för att i nästa ögonblick lämnas.
Byter plats
Personerna växlar plats med varandra, belysningen byter fokus, rösterna följer styckets toner.
Musiken är facit, den hittar sin rytm, letar nya harmonier och övergångar och när motivet klarnar, varieras det för att strax därefter uppstå i nya motiv.
Strindbergs kammarspel är just så, ett musikaliskt partitur som redan i öppningsscenen presenterar temat, en röst sätts i rörelse, en annan tar vid och så vandrar musiken och rytmen från person till person och drivs hela tiden mot ett alltmer komplext mönster till dess att allt upplöses och ges en ny riktning där tid och rum upphör.
Verkligheten tonar bort och blir en dröm.
Rösterna förlorar sin identitet, spelet sitt centrum men öppnar i stället mot en ny gestaltning. På samma sätt löses tonarterna upp, befrias. Kvar blir musiken som idé.
Tolkar tonerna
Mats Ek har förstått musiken i Strindbergs kammarspel och hans ensemble av dansare och skådespelare har som uppgift att lyssna och tolka tonerna i skådespelet och med sina kroppar skapa musiken.
Etienne Glasers alzheimerdrabbade Vita dam rör sig i tyngdlös lätthet när hon dansar och ler mot sitt ansikte i spegeln.
Ana Laguna och Jonas Bergström genomför en erotiskt stark pas-de-deux trots rullator och kryckor.
Fåröbon Niklas Eks "Flickan i skär klänning" och vita halvstrumpor bär sin djupa ångest men glömmer på barns vis då och då det tunga och tar obekymrat några hoppsasteg.
Får scenen att vibrera
Ek har under ett helt liv iakttagit och samlat rörelser. Gestaltade känslor och erfarenheter som här i Strindbergs kammarspel får hela scenen att vibrera.
Dansarna fördjupar och komplicerar, skådespelarna spelar sina egna instrument samtidigt som deras repliker spelar i en annan tonart.
Fortsättning
Här har identitet och kön slutat existera (nästan alla roller är besatta med skådespelare av motsatt kön), det här är vad som återstår när livet tar slut.
Vi är alla lika.
Och i oss alla är musiken, rytmen.
Två stjärnor, Strindberg och Ek, har mött varandra. Resultatet är ett mästerverk där tal, dans och musik blir ett.
Och den slutsålda föreställningen kommer att fortsätta också efter 26 april utlovar Dramaten.