Strindberg är död, men återföds ständigt på scenen. Nu vaxar Shanti Roney mustaschen, slipar tungan och spelar Sveriges största eld.
Det hänger ett fotografi av Strindberg i Thommy Berggrens rum på Stadsteatern i Stockholm - en hommage till en själsfrände och följeslagare genom livet. När Berggren sökte till Scenskolan gjorde han det som Jean i "Fröken Julie" och i den hyllade tv-serien "August Strindberg: Ett liv" gestaltade han själv den stridbare författaren.
Nu regisserar han pjäsen "Tribadernas natt", som får premiär på Strindbergs dödsdag den 14 maj. I Per Olov Enquists drama möter vi en författare i känslomässig upplösning, strax innan det turbulenta äktenskapet med Siri von Essen formellt är över.
Den här gången är det Shanti Roney som spelar en porträttlik Strindberg. En lösmustasch, en hög hatt och ett hår som stolt strävar mot himlen fulländar illusionen.
- När Shanti och jag jobbade ihop i Pinters "Födelsedagskalaset" satt jag av en tillfällighet och ritade i ett program, där det fanns en bild av honom. Jag gjorde en liten mustasch och burrade upp håret och såg att han blev väldigt lik, berättar Thommy Berggren.
Hatten, mustaschen och håret är karaktäristiska Strindbergsdetaljer. Men det krävs mer än så för att med trovärdighet gestalta en person som har skrivit så mycket och som blivit så omskriven. När vi möts är det tio dagar kvar till premiären och Shanti Roney är under hård press. Hur ska han lyckas gestalta sin Strindberg så att publiken kan känna igen sig i författaren och dennes känslor av att vara bedragen och lämnad utan att karaktären framstår som en knäppskalle?
- Många har så starka bilder när man gestaltar en person som har funnits. Alla verkar veta hur han ska vara. Och det känns som att många är väldigt påverkade av urpremiären av "Tribadernas natt" med Ernst-Hugo Järegård, konstaterar han.
Thommy Berggren och Shanti Roney strävar bort från 70-talstolkningen. För Berggren är det viktigaste att Strindberg inte förlöjligas. Han vill att "Tribadernas natt" ska nå även teaterovana, att de ska uppfatta beröringspunkterna mellan sina egna liv och Strindbergs personliga skilsmässodrama.
- Det är ingen poäng med att ställa ut honom som någon sorts lustigkurre.
Skådespelaren Lennart R Svensson har också levt i konstant nära dialog med Strindberg. 1992 hade han premiär på enmansföreställningen "Djävla karl", som han sedan dess gett i 300 föreställningar i 16 länder. Han är fortfarande fascinerad av den komplexa människan Strindberg.
- Jag brukar säga att han har varit överallt man kan vara i det mänskliga psyket. Han har älskat och han har hatat, han har rest och varit hemma, han har varit våldsam och han har varit mesig. Därför har också alla människor något att hämta hos honom, säger han.
Gestaltningarna av Strindberg har varit mångskiftande. Staffan Westerberg gestaltade den gamle i sin egensinniga pjäs "Selma och Ågust".
Börje Ahlstedt gjorde i början av året en mycket personlig föreställning om den åldrade August, "Strindberg ut och in" på Dramaten. Att ställa Strindberg på scenen är tacksamt, säger han, för att författarens personlighet är så teatral. Men Strindberg har också ett mod och en drift att säga sanningar som ingen annan vågar uttala, som gör honom mycket allmänmänsklig, menar Ahlstedt.
- Alla vill vara en August Strindberg, alla är en August Strindberg innerst inne.