Replik till Sören Strands "Liberal kommentar" 31 juli.
Sören Strand, det är hedersamt att du tar till orda i en för folkpartiet liberalerna så viktig framtidsfråga som splittringen av partiet i två fraktioner. Jag delar helt din uppfattning att vi snarast måste få en lösning av situationen så att vi kan gå ut eniga i den kommande valrörelsen.
För närvarande ser det mera ut som gnabb i sandlådan än som en diskussion mellan vuxna, mycket prat men lite verkstad. Jag tillhörde de i partiet som under årsmötet stödde återvalet av Mats-Ola Rödén som partiordförande.
Den kuppliknade voteringen som fällde Mats-Ola med en röst påminde inte om en demokratisk handling utan mera om en i förväg väl redigerad manöver. Den springande punkten var att Mats-Ola även fortsättningsvis önskade ha ett nära samarbete med Bror Lindahl.
Jag har under många år samarbetat politiskt med Bror Lindahl och jag hyser den största respekt för honom som partikamrat och människa. Många yngre medlemmar har uppenbarligen inte den uppfattningen utan ser Bror som ett hinder i den egna utvecklingen.
Bror är ingen föredetting! Vi ska akta oss för åldersdiskriminering även om vi naturligtvis ska värna om våra yngre förmågor. Det är dock den enskilde som ska bestämma när det är dags att träda tillbaka. Enligt min uppfattning har Bror inte fått den uppskattning han är värd. Någon nämnvärd föryngring av den nya styrelsen blev det som bekant inte och de mest rutinerade ledamöterna i den tidigare styrelsen önskade inte bli omvalda. Det var en klar markering av vad man tyckte om den uppkomna situationen. Partiet kastades ut i ett tveksamt blåsväder där inget fanns att tjäna.
Min roll i sammanhanget är att jag finns med i fullmäktigegruppen och därmed kan delta i de båda fraktionernas allmänna sammankomster. Mats-Ola-gruppen har fungerat väl och har agerat kraftfullt genom sin representation i maktens korridorer och kunnat styra partiets politiska verksamhet.
Den andra gruppen bestående av partistyrelsen är helt överspelad i politiskt hänseende. Noteras bör dock att man gjorde en berömvärd insats under politikerveckan i Almedalen. Gruppen går en svår tid till mötes.
Enligt min uppfattning måste det till ett under för att innan nästa årsmöte kunna jämka ihop de båda grupperna. Det vore naturligtvis det allra bästa om man nu under hösten kunde hitta en lösning på problemet. Mycket talar dock för att dilemmat kvarstår fram till valet och att partiet då går ut med två listor där de båda grupperna kan profilera sig och låta väljarna bestämma vilka som skall representera folkpartiet liberalerna.