Då blir Las förbaskad: Djaupdy heter det inte
- På skylten står det Djaupdy - det är ungefär som att man skulle kalla Danmarks huvudstad för Copenhamn eller Köpenhagen!
Gutamålsgillet möttes i går på Lövsta för att prata ortnamn, och Djaupdöi var bara ett exempel på hur bestämmande myndigheter kan förvanska ortnamn.
- Det heter ju ?döi?, inte ?dy?. Skulle jag säga ?dy? så tror man att jag försöker säga ?du? på ett fint sätt, klagade Las.
Han fick en förklaring från en av mötets gäster, Leif Nilsson från SOFI, Språk- och fornminnesinstitutet. Han förklarade att namngivande myndigheter ibland försöker ta hänsyn till dialekten men då bara i första delen av namnet. Därför blev det sammansättningen gutniska ?Djaup? och svenskans ?dy?.
*
- Och vi måste sätta namn som även den som inte kan den lokala dialekten kan förstå, kommenterade Annette Torensjö och tog ?Järvsö? som exempel. Man kan ju inte skriva som man säger lokalt - Jäschjö?.
Annette Torensjö var mötets andra gäst. Hon leder Lantmäteriverkets avdelning för ortnamn och hon och Leif Nilsson informerade om deras arbeten med ortnamn.
De förklarade att måttstocken är att ortnamn skall stavas enligt ?svenskans allmänna stavningsregler?, men visst tas hänsyn till lokala önskemål.
- Men vi sitter inte själva och bestämmer, sa Annette och tog som exempel ett aktuellt önskemål från just Roma där en fastighetsägare vill ändra stavelsen på ?Ajmunds? till ?Ejmunds?.
- Vi ändrar inte utan att först fråga övriga fastighetsägare och vi frågar också SOFI, Riksantikvarieämbetet och det lokala lantmäteriet, påpekade hon.
- Då bör ni ändra till ?Aimunds?, tyckte både Las Jakobsson och Kerstin Jonmyren som vill ha bort de ?j? som så ofta används i gotländska ortnamn.
*
Lasse Larsson visade hur myndigheternas ?försvenskning? av namnen kan ge en helt annan betydelse. Ett exempel var namnet ?Seiku? hemma i Vallstena, ett namn som står för sank mark.
- Det är försvenskat till ?Sikå? - och där har jag då aldrig ett sik, sa han.
Fåröbon Bengt Östman undrade hur det kunde stå Lutterhorn på kartan men Lauters på vägskylten, och Tryggve Siltberg tog upp ett gammalt önskemål från Gutamålsgillet.
- På vägskyltarna skulle det kunna stå sockennamnen både på svenska och på gutamål, så som det gör i exempelvis Wales, sa han.
Leif Nilsson ingav inget hopp:
- I Wales handlar det om två språk - men gutamål är inget eget språk utan en dialekt, svarade han - och fick inget mothugg då Tore Gannholm inte var på plats.
*
Leif Nilsson berättade om språkforskaren Herbert Gustavsons arbete för 70 år sedan med att föreslå ändringar av gotländska ortnamn. Gustavson tog hänsyn till både gutnisk skrifttradtion och gutniskt talspråk och kom med massor av ändringar. Inte minst landshövdingen - men också mången gotlänning - gillade inte hans idéer, men ungefär hälften av förslagen gick igenom. Leif Nilsson tog exempel på det från sin tidigare hemsocken Grötlingbo.
- Där ändrades 18 gårdsnamn. Till exempel blev Söderqvie Suderkvie, Rombs blev Rums, Botvede blev Botvide och Koparve blev Kauparve.
*
Ortnamnen är aktuella nu när kyrkan vill slå samman församlingar så att många av de gamla församlingsnamnen kan försvinna. Därmed är också sockennamnen i fara.
- Men Gotland har ju som enda kommun fått behålla sockennamnen i fastighetsregistret, och vi är också positiva till de riksdagsmotioner som vill bevara sockennamnen även i folkbokföringen, förklarade mötets bägge gäster.
Vid mötet rapporterades också från Gutamålsgillets arbetsgrupper. Tommy Wahlgren, som stod bakom dagens möte, berättade om Samhällsgruppen som söker kontakter utåt, Kerstin Jonmyren om språk- och stavningsgrupperna och Wera Svensson om skolgruppen som vill försöka nå ut med gutamålet i skolorna.
Så jobbar vi med nyheter