Grötlingbo kvar i rekordboken
Låg det någon särskild betydelse i att flera märkligheter kom i sikte från Grötlingbos horisont det här året? Oron spred sig.
Foto:
För grötlingarnas del kom sen den där sandsäcken, som hittades nedkilad i marken. Det såg ut som om den fallit ner från hög höjd. Så småningom kom man på att den kunde vara en sista hälsning från den förolyckade tyska luftballongen Luna, som troligen passerat Gotland. Jo, så måste det vara. Ändå var det lite märkligt att den skulle träffa just Grötlingbo.
Det var inte nog med detta. I början av maj detta nådens år 1910 kom en flamingo flygande och slog sig ned vid Gansviken. Att det inte var någon som såg i syne som rapporterade om detta stod snart ganska klart för fågeln blev skjuten av 15-årige Verner, som på mycket långt håll med gevär fällde den tropiska besökaren. Fågeln stoppades så småningom upp och införlivades med läroverkets samlingar.
Det märkligaste av allt var kanske ändå det som hände annandagen pingst, 16 maj 1910. En äldre man som i den tidiga morgonen, redan vid 3-tiden, varit ute för att se till en kalvko blev mycket förundrad över det han fick skåda: En jättelik ballong som kom glidande över skogen. Mannen begav sig skyndsamt in i huset för att läsa bibeln. Gissningsvis var det för att hitta något ställe där Jesu återkomst beskrivs. Kunde det vara dags för denna nu? Var det Frälsaren som kom? Stod det något om att han skulle han komma i en luftballong?
Nej, det var inte Jesus som kom. Men i ballongens gondol fanns en ensam man. Han hette Gustaf von Hofsten, var 30 år gammal och hade för drygt 33 timmar sedan gjort sin sjuttonde ballonguppstigning. Hans resa blev den här gången längre än alla tidigare både vad gällde tid och distans. Det blev en rekordresa och rekordet står sig ännu i dag, 100 år senare om man håller sig till den storleksklass som just den här ballongen tillhörde.
Det är ganska lätt att lista ut att det alvarliknande landskapet på Barshalder, mitt på en bronsåldersgrav dessutom, inte var ett förvalt resmål för ballongfararen von Hofsten. Men för en ballongflygare var det vindriktningen som också blev färdriktningen även om det fanns en liten valmöjlighet ibland genom att vindriktningen kan variera beroende på vilket luftlager man befinner sig i.
Gustaf von Hofsten steg till väders kl sju minuter i sju på pingstaftonskvällen från Idrottsparken i Stockholm (nuvarande Östermalms Idrottsplats). Det han hade i tankarna var att ta en liten tripp inåt Sveriges fastland. Det rådde ju svag ostlig vind. Men vinden och ballongen tog en annan väg. Ballongen hette förresten Andrée och tillhörde SAS (Sveriges Aeronautiska Sällskap). Färdvägen blev först denna: Uppsala, Öregrund-Östhammar, Ålands hav. På pingstdagens morgon flög ballongen in över Ryssland och sedan ut över Dagö och Ösel, och åter in över Rysslands vidder . Det blev regn och rått och ballongen flög över Estland. En stor del av den till 560 kg uppgående sandlasten måste slängas överbord för att hålla ballongen kvar i luften. Så småningom tog ballongen kurs mot Gotland och när Gustaf von Hofsten kom in över ön fann han det säkrast att landa med tanke på att han hade så liten ballastmängd kvar. Det var bara 8 kg kvar när han nådde marken.
Det kunde sedermera konstateras att von Hofsten genom sin 33-timmarsflygning satt ett uthållighetsrekord, som fortfarande står sig.
Att märka är att han under 26 timmar av sin färd befann sig över öppet vatten, eller "Östersjöns stora vattenöken" som det står i tidningsreferaten. Att ballongseglaren var lite trött när han väl hade landat är inte att undra på. Han hade ju vakat länge i sin gondol.Med hjälp av ortsbefolkningen , "som i dessa kometskräckens dagar, glädjande att omtala, icke på minsta vis uppskrämdes af det lika ovanliga som oväntade ballongbesöket, fick hr von Hofsten den dyrbara ballongen inbärgad och transporterad till järnvägsstationen i Grötlingbo, hvarifrån den med första tåg anlände till staden" enligt Gotlands Allehanda.
I en artikel i Grötlingbo-boken berättas att gondol och gashölje lastades ombord på en "häckbotten". Hästen Röde Rolf spändes för och färden gick till Grötlingbo anhalt. Banvakten Ryding därstädes var tveksam om vilken tariff och vilket varuslag han skulle ta betalt för. Han kontaktade stinsen Alfvengren i Havdhem och efter en del resonemang enades man om att "Fordon, annat slag" var en tillämplig rubrik.
Såväl Gotlands Allehanda som Gotlänningen intervjuade ballongfararen.
Gotlänningens utsände sökte upp honom på Stadshotellet efter det att han transporterat sig själv och sin ballong till Visby .
- När vi pliktskyldigast stigit på och tryckt den fasta handen på den från höjden nyligen nedstigne sydländskt mörkhyade unge mannen, befinnes denne vara en högst sympatisk bekantskap, skriver tidningen.
Även GA fann ballongfararen "älskvärdt tillmötesgående" när man kom med sina frågor. Det påpekades att von Hofsten inte var ovan vid strapatser. Också de två föregående åren hade han företagit lustresor i ballong.
- Han förklarade sig med ett gemytligt leende vara specialist på sådana ´pingstutflykter´, skriver GA.
I ett av referaten konstateras att det är andra gången som Andrée landar på Gotland. Denna gång var det ballongen som bar namnet. Förra gången var det ballongseglaren som hette Andrée och då hette ballongen "Svea". Det var 29 november 1894 som den sedermera kände polarfararen Salomon August Andrée efter fem timmars färd från Göteborg landade vid Gustafs i Fröjel.
- Då trodde en och annan ute i bygderna att det var fråga om en komet. Men upplysningen stiger och kometfaran sjunker, skriver Gotlänningen.
Vem var han då denne ballongseglande unge man?
Gustaf Henrik Eberhard von Hofsten var född 20 juli 1880 i Stockholm.
Han arbetade som banktjänsteman under åren 1898 till 1906. Han deltog i Nordenskiölds och von Rosens vetenskapliga expedition till Sydamerika 1901 och 1902, vilket väl tyder på ett visst mått av äventyrslystnad.
Tillsammans med en Carl Gustav Fogman flög Gustaf von Hofsten år 1907 den 600 kilometer långa sträckan från Stockholm till Lappo i Finland på tio timmar.
Det var alltså 1910 som han ensam skrev in sig i rekordboken med Gotlandsflygningen, där distansen har uppmätts till 1000 kilometer.
von Hofstens flygning är fortfarande noterad som svensk distansrekord i sin klass, som heter AA6. Det första A:et betyder ballong och det andra A:et betyder gasballong (till skillnad från varmluftsballong som har bokstaven X) Siffran 6 är en storleksbeteckning, 1200-1600 kubikmeter.
Ballongfararen blev så småningom chef för Stockholms flyghamn, en post som han innehade 1923-1937.
Gustaf von Hofsten avled annandag jul 1958, 78 år gammal.
Det kan visst intresse att sätta in den hofstenska ballongflygningen i dåtidens läge för kommunikationerna. Skulle man ta sig någon längre sträcka på land var det häst och vagn som gällde. Järnvägen fanns och var relativ väl utbyggd. Bilen började komma.
"Bilarna intar ön" var rubriken på en notis som förekom i en lokaltidning lite senare samma år som von Hofsten gjorde sin ballongresa. Det berättades att ett mindre sällskap Visbybor företagit en utfärd från Visby till Hoburgen per automobil. Vi förstår att en sådan resa vid denna tid var en ovanlighet eftersom den resulterade i en tidningsnotis.
"Den nio mil långa vägen tillryggalades på 4,5 timmar, däri inberäknat en kortare frukostrast och ett par andra uppehåll. Resenärerna återkommo hit på aftonen, mycket belåtna med sin färd".
Av en annan notis vid ungefär samma tid framgick att automobilerna blivit alltmer vanliga på ön.
"Den modernaste af dem och minst hästskrämmande torde vara den som inköpts af handelsagenten E.Christersson".
Men att folk ändå ganska lätt kunde förflytta sig hade man järnvägen att tacka för. När kaptenen Hugo Sundstedt två dagar i rad anordnade flyguppvisningar med sitt Bleriot-plan på Visbors slätt 1913 kom inte mindre än 2 000 åskådare första dagen och 6 000-7 000 andra dagen.
Hugo Sundstedt hade fraktat sitt plan till Gotland på båt, men hem till fastlandet flög han. Därmed visade han väl att flygplanet skulle bli ett viktigare kommunikationsmedel än ballongen i framtiden.
De unika bilder som vi kan publicera i det här reportaget har vi fått låna av Björn von Hofsten, barnbarn till ballongflygaren. Det är troligen Gustaf själv som hållit i kameran som var laddad med glasplåtar, vars innehåll numera digitaliserats.
Björn von Hofsten har själv inga minnen av sin morfar eftersom han bara var två år när denne dog. Men han har naturligtvis hört talas mycket om hur morfar flög i sin "sportballong".
Björn har också ärvt en del av morfars saker, bland annat en bok med titeln "Svenska vingar". Den utkom 1929 och i den beskrivs flygets pionjärår. Här behandlas rekordflygningen som slutade i Grötlingbo. I texten står att färden tog 33 timmar. I marginalen har Gustaf skrivit till den korrekta tidsangivelsen, 33,5 timmar.
Han verkar ha varit en noggrann man.
Så jobbar vi med nyheter