Han gjorde ett minst sagt tungt genombrott med sitt debutalbum "Ja dä ä dä" 1969. Av många, inklusive undertecknad, räknad som en av de mest betydelsefulla svenska rockskivorna. Pughs behandling av det svenska språket innebar att modersmålet plötsligt visade sig fungera utmärkt i rocksammanhang. Och just "Pughishkan" har varit hans främsta signum genom åren. En språklig lekfullhet där hans alldeles egna vokabulär talat via allitterationer och finurligheter, nonsensmeningar, ordlekar, rim och, emellanåt, nödrim.
Pughs karriär har genom åren varit upp och ner. Han har spelat i olika bandkonstellationer och nya album har kommit med ojämna mellanrum. Och han har givetvis även medverkat i den för tillfället så uppskrivna Melodifestivalen. 1978 kom han fyra med "Nattmara". Men han debuterade faktiskt 1975 då han skrev "Sommarflicka" som framfördes av Svante Thuresson. Den slutade sexa.
Sedan satsningen med Grymlings lagts till handlingarna hade Pugh ett musikaliskt förhållandevis inaktivt 90-tal där han bland annat arbetade en del inom smidesområdet. Men musikaliskt fick han en nytändning när han tillfrågades om att vara förband under Gyllene Tiders gigantiska turné 2004. Då upptäcktes han av och fick en helt ny, yngre publik.
Men även nostalgikerna fick sitt efter millennieskiftet. 2006 återförenades Pugh med musikerna från "Ja dä ä dä". Tillsammans med Jojje Wadenius-gitarr och Janne "Loffe" Carlsson-trummor och utökade med junioren Ulf Jansson-bas (fyra år när skivan kom och en nödvändig turnékomplettering eftersom Jojje även spelade bas på skivan), gav man sig ut på en kort sommarturné. Premiärspelningen skedde på Warfsholm. Efter det har Pugh bland mycket annat åkt på moppeturné och lirat solo bland hårdrockarna på Sweden Rock-festivalen.
Så hans musikaliska verksamhetsfält är minst sagt brett. Pugh är också lite av OA-figuren "Mannen som gör vad som faller honom in". Han testar exempelvis gärna reportrar och recensenter. Inför ett skivsläpp refererade han till några bluesmän som inspirationskällor. Bluesfarbröder som inte existerat. Undertecknad testades vid en intervju inför en Pugh-konsert på Skeppet där han envisades med att tala om blåsinsatserna på några Creedence-låtar. När jag påpekade att några sådana instrument inte existerade på de aktuella låtarna blev han betydligt mera tillmötesgående och svarsvillig.
Pugh värnar sin integritet, förekommer inte i hemma hos-reportage eller teve-lekprogram. Han är lite tvärvigg och ställer inte upp på vad som helst. Ett litet lokalt exempel var när han framträdde tillsammans med Gotlandsmusikens Blåsorkester. Då framförde han "Där gullvivan blommar" på gutamål. I publiken återfanns Las Jakobsson som svarat för den "översättningen". Konferencierens försök att få Pugh och Las att sjunga tillsammans avvisades blankt av Pugh.
Undertecknad har bevistat 30-talet konserter med Pugh genom åren. Främst är de förstås förknippade med positiva minnen. Från de tidiga då man exempelvis gjorde lumpen och smet ut genom det berömda "rabbishålet" i stängslet runt regementet för att kunna ta del av måstekonserten. Och tog samma väg tillbaka utan att frånvaron upptäckts.
Till mindre lyckade insatser som den på Murgrönan när någon i gänget föreslog att eftersom Pugh var så "jävla bra" så borde han i gåva få ett antal av de mellanölsburkar som smugglats in. Varpå några kastades upp på scenen. Vilket dock inte uppskattades så som vi hade hoppats av bandet. I stället för att de som vi naivt hade trott skulle bli glada, avbröt man spelningen och gick av scenen.
Den senaste konserten var spelningen på Wisby Strand med Pughs gotländska Trio (Hasse Tholin och Micke Lyander). Förhoppningsvis blir det fler liveupplevelser med "The Grand Old Man of svensk pop". Ha’re bäst, som jubilaren själv skulle ha uttryckt det. Årsdagen tillbringar han på resande fot.