Rädda Barnens årliga rapport över barnfattigdom visar att drygt 1 300 gotländska barn lever under knappa förhållanden. Det är 100 barn mer än året innan. På Frälsningsarmén i Visby märker Ann-Christine Karlsten av ökade samhällsklyftor.
- Problemet är inte bara att vissa har lite, problemet är också att konsumtionen är så himla stor, säger hon.
Hon menar att de barn där föräldrarna inte har råd att betala för fritidsaktiviteter eller köpa mobiltelefoner, blir extra utsatta. Miriam Óskarsdóttir, som även hon arbetar för Frälsningsarmén, håller med.
- I skolan blir det en osynlig mobbning. Klyftan blir stor mellan dem som har och dem som inte har. Barnen kan känna sig begränsade, säger hon.
När barn och ungdomar hamnar i ett utanförskap kan det få ödesdigra konsekvenser, menar Ann-Christine Karlsten.
- Det kan leda till väldigt tokiga saker. Risken är att barnen försöker hitta andra sätt att få saker på, säger hon.
Att den ekonomiska otryggheten kan leda till brottslighet och stora samhällskostnader är även något som Rädda Barnen tar upp.
- Det här blir väldigt kostsamt i längden. Barn kan fara illa och hamna i kriminalitet och då kostar det oerhört mycket pengar. Alla politiska partier måste ta till sig det här, säger Peter Herthelius, ordförande för Rädda Barnen Gotland.
I Rädda Barnens rapport utmärker sig tre grupper som särskilt utsatta. Det är barn med ensamstående föräldrar, väldigt unga föräldrar eller barn med föräldrar födda utomlands.
Humanskäl
När regionen kommer i kontakt med dessa familjer, oftast genom att de söker socialbidrag, vill Peter Herthelius att barnets bästa ska stå i fokus.
- Regionen är bra, men kan bli ännu bättre. Vi vill ha in barnrättsperspektivet i utredningarna, det finns inte alltid med, säger han och fortsätter.
- Visst finns det regelverk att förhålla sig till, men det finns humanistiska skäl också.
Skamkänsla
Ann-Christine Karlsten märker att människor i större utsträckning kommer till Frälsningsarmén därför att de mår dåligt och vill ha samtalshjälp. Föräldrar skäms över att inte kunna betala ridlektioner eller dansskola för sina barn, berättar hon. Få vågar be om ekonomisk hjälp.
- Det är en ny målgrupp som hamnar utanför i takt med att utförsäkringarna ökar och att färre får a-kassa. Och den här målgruppen är inte vana vid att be om hjälp.
I många fall får både föräldrar och barn dålig självkänsla över den ofrivilliga situationen.
- Det blir som en stor skamkänsla för dem. Man skäms för att man hamnat där man hamnat, säger Ann-Christine Karlsten.
Så länge nästan en kvarts miljon barn räknas som fattiga i Sverige, bör även andra ta ansvar, menar hon.
- Jag önskar någon form av uppvaknande då folk tänker till, vad är det jag öser över mina barn egentligen? Blir barnen gladare av alla prylar? frågar sig Ann-Christine Karlsten.