I torsdags kom beslutet att det finska företaget Nordkalk får bryta kalk i Bungeområdet på Norra Gotland. Domen som kommer efter en lång process är katastrofal för de rödlistade och helt unika arter som finns i området. Dessutom riskerar hela norra Gotlands dricksvatten att förstöras. Den ändring i Miljöbalken som gjort beslutet möjligt riskerar i och med domen att bli vägledande för alla liknande fall i Sverige. Det tyder på en skrämmande omedvetenhet om den biologiska mångfaldens betydelse och en kraftig spricka i bilden av det naturvårdande Sverige.
Beslutet att tillåta ett kalkbrott i Bunge kommer efter en sju år lång process och framtiden för det unika naturområdet och hela norra Gotlands dricksvattenreservoar har länge varit osäker.
Domen mot Ojnareskogen grundar sig i en otillräcklig miljöbalk som dessutom försvagats under rättsprocessens gång. 2009 ändrades miljöbalken vad gäller beslut om täkter, regeringen lovade då att ändringen inte skulle innebära att “förutsättningarna för att bevara den biologiska mångfalden minskar."
Fallet med Ojnareskogen vid Bunge visar upp det rakt motsatta och som ett beslut som gått igenom som direkt följd av lagändringen riskerar det att bli vägledande för hela Sverige. Något som visar på hur urholkad den svenska naturvården egentligen är. Om miljöbalken tillåter att Ojnareskogen förstörs, med unik natur, sällsynta arter, rent och sårbart grundvatten, vilket område tillåts då inte att exploateras?
Nordkalk påstår att den här domen visar att naturvärden och kalkbrytning kan samexistera. Tyvärr är det just det som inte är möjligt i det här fallet. Anlägger man ett kalkbrott försvinner den biologiska mångfalden och ekosystemen som finns på jordskorpan, det finns inga villkor som kan ändra på det. Den biologiska mångfalden är grunden för hela vår existens på den här jorden och varje art behövs. Vi samlar gärna in pengar för att rädda tigrar i Indien men när det gäller vår egen biologiska mångfald verkar vi här i Sverige vara ganska ointresserade. Nordkalk får göra undantag från artskyddsförordningen för de växter och djur som påverkas. I jämförelse med kortsiktigt ökad produktion och ekonomisk vinst väger alltså den helt grundläggande biologiska mångfalden lätt.
2006 lämnade Nordkalk in sin ansökan om att få bryta kalk vid Bunge. Innan dess fanns planer på att göra området till Nationalpark, eftersom det är ett så stort och unikt stycke nästan orörd natur. En sådan nationalpark skulle såklart innebära att den känsliga miljön i Ojnare bevaras, men den medför också turism och nya arbetstillfällen. Just arbetstillfällen har varit viktigt i debatten. Vi förstår behoven av jobb på landsbygden och vi håller med om att det är viktigt att nya arbeten skapas på Gotland. Men jobb måste kunna genereras utan att förstöra naturresurser och miljön. Nordkalk känner inget ansvar för Gotlands långsiktiga utveckling, de vill bryta kalk och erbjuder jobb i 25 år. Sedan sticker de och lämnar ön med utarmade naturresurser, sargad biologisk mångfald och eventuellt förstört dricksvatten. Gotland är känt för sin vackra natur, det är därför så många besökare kommer till ön varje år. En nationalpark på norra Gotland skulle bidra till turismnäringen långt mer än ett kalkbrott skulle göra.
Beslutet mot Ojnareskogen är ett stort misstag som riskerar att få genklang i hela Sverige. Med en miljölagstiftning som tillåter att arter utarmas utan någon som helst eftertanke är vi långt ifrån vår välkänt ansvarsfulla naturvård. När detta sker i ett land som Sverige är det inte annat än en skam.