Öppna bilderna i ett bildspel>>
Stefan Haase och Helen Wahlström i Lilla Bjärges i Lau vann tävlingen Gotlands charmigaste hus. I röstningen på Gotlands Medias hemsida helagotland.se deltog 1000 personer. Bo Bra besöker Bjärges i Lau en kylig men vacker majdag, då det blåser snålt och knopparna i rabatter och träd ännu väntar på sol och värme.
Stefan och Helen hänger välkomnande över grinden till hemmet vid Lilla Bjärges. Den fanns inte där när de flyttade in, men ett gammalt foto från 1904 visade vägen för hur den vackra grinden såg ut under tidigt 1900-tal. Upptill bildar bräderna ett rutmönster. Nedtill är den i massivt trä, för att inte höns och smådjur skulle kunna springa fritt fram till boningshuset.
Helen tog initiativet till färgsättning i varm guldockra, och fick också övertala Stefan om hur den skulle se ut.
– Jag fick bygga den i naturlig storlek i papper och visa hur den skulle se ut på plats innan Stefan var övertygad om att den var rätt, berättar Helen.
Stefan Haase har inte minst blivit känd för sina många böcker om gotländsk byggnadshistoria och som kunnig byggnadsantikvarie. Numera titulerar han sig pensionär, men som husägare av ett byggnadsminnesförklarad och komplett gotlandsgård, som som minst går att datera till slutet av 1700-talet, finns det förstås alltid jobb att göra.
Han beskriver sitt hem som ett ständigt pågående renoveringsprojekt.
– Det är här en livsstil. Att bli klar existerar inte, säger Stefan Haase.
Han berättar insatt och gärna både om små detaljer och de stora historiska sammanhangen. Det var inte minst belägenheten av gården, med utblick över åker och ängsmark, som fångade Stefans och Helens intresse för 27 år sedan. Då köpte de av släktingar efter gårdens sista lantbrukarpar. De hette Niklas och Anni Bergman och hade tagit efternamnet efter gården Bjärges, som betyder just "gården på berget".
Jordbruket var igång till 1958 och lammhållningen ända till mitten av 1980-talet. Gotlandsgården är en av få som än i dag har hela den ursprungliga gårdsbebyggelsen bevarad. Att gården var så välbevarad väckte förstås Stefans och Helens intresse.
– Rubbet var kvar. Det är ovanligt, säger Stefan Haase.
Mangårdsbyggnaden ligger på en höjd och är en traditionell parstuga. Huset uppfördes 1773 och byggdes om 1873 och från yttertrappan går det att snabbt få en överblick över hela gården. Boningshus, flygel och lillgård där Helen i dag skapat en tålig perennträdgård är avgränsade med en stenmur. Utanför tar storgården vid. Där kunde höns och ungdjur gå under uppsikt samtidigt som de var i skydd mellan gårdslängan med vedbod, dass, och höns- och grishus och den stora ladugården. Taket till ladugården är högrest och har varit klätt med halm, men är Stefan och Helen valde att lägga spåntak med tanke på brandrisken.
Flygeln byggdes vid ett skifte 1870 och rymmer betydligt mer än vad som går att ana från utsidan. Dit hör brygghus, bakstuga, källare, smedja, snickarbod och kölnu.
I den sotiga smedjan finns gott om redskap från äldre tider. Smidesverkstaden är fortfarande intakt med bälg, smidkubbe och städ, som köpts tillbaka till gården.
– Det här är den bästa present jag någonsin fått. Hembygdsföreningen köpte tillbaka det och gav det till mig när jag fyllde 50, säger Stefan och pekar på städet.
I snickarboden intill smedjan står en flaska linolja och pigment. Helen har ett säkert öga för färg, och det är oftast hon tar fram rätt ton till färgsättningarna i den gamla tekniken äggoljetempera.
Det är också Helen som restaurerat och lagt större delen av stenmurarna, med sten från åkermarker och hagar runt omkring. Ett gediget arbete och evighetspussel, som samtidigt vittnar om slitet som det innebar att lägga en stenmur förr. En speciell bit av muren, 15 meter lång, tog ett år och en dag att få klar. En annan del av muren tog tre år.
– Till slut kände jag att jag var färdig med att bygga stenmurar. Efter ett tag frågade Stefan, mycket försiktigt, om han fick laga en del muren som var trasig och efter det har han byggt de sista delarna, säger Helen.
Men mitt i muren finns en öppning mot friheten, en liten trägrind som öppnar sig ut mot grönskan.
– Här brukade Niklas cykla ned över ängarna till stranden och fiskeläget. Han var nog mest intresserad av fiske, säger Stefan Haase.
Han berättar att Lau betyder "öppna strandmarker". Med enbuskar och böljande ängsmark ned mot stranden som är kvar än i dag är det inte svårt att tänka sig vilken frihetskänsla det innebar i en vardag av tungt arbete på gården.
Bjärges är byggnadsminnesförklarat och ägarna Stefan och Helen har ett djupt intresse för att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Stefan Haase har samlat in och köpt föremål när gamla gårdar moderniserats. Allt från gamla lås, blyinfattade fönster och takplattor från 1700-talet.
Men trots att Helen och Stefan har ett stort intresse av att bevara äldre tiders byggnadskundskap och tradition, så är det människornas och deras levnadshistorier på gårdarna som är intressant, tycker Stefan Haase.
De är ödmjuka inför tanken att gården än en gång kommer att vandra vidare efter dem.
– Vi är här en kort tid som förvaltare. Gård och hus är större än en själv. Vi är bara en liten bit i räckan, säger Stefan Haase.
Läser du via mobilsajten? Gå till webbsajten för att se alla bilder>>