När en fråga har debatterats ett tag är det lätt att förlora fokus på vad det från början handlade om. Det kan vara behagligt för vissa men för förståelsen för det som händer är det inte bra.
Mitt engagemang i den konflikt som nu råder inom olika delar av Svenska kyrkan startade när Gotlands Allehanda avslöjade att en högst ifrågasatt präst fått rätten att vara präst tillbaka.
I och med detta beslut i domkapitlet i Visby stift uppdagades en historia så sorglig och avskyvärd att man inte kunde tro den var sann.
Men det var den och det som hänt var detta: en präst avslöjades för cirka åtta år sedan med byxorna nere, bokstavligt talat. Han hade under lång tid manipulerat flera unga flickor varav han till slut inledde sexuella relationer med två.
Han erkände direkt och trädde frivilligt av sig prästkragen när han blev ertappad och lovade att aldrig mer närma sig vare sig flickorna eller ämbetet.
Det tog cirka tre år, sen tog han kontakt med den nye biskopen i Visby stift, Sven-Bernhard Fast. Fyra års samtal följde som den avkragade prästen beskriver som själavårdande samt att de pratade om en möjlig väg tillbaka till ämbetet.
När han fått kragen tillbaka skickade han ett sms till en av de flickor han försökt, men inte lyckats, förföra med texten: ”I´m the last man standing”. (Källa och cred: Horisont)
Domkapitlet i Visby stift anser att detta är en man som är rehabiliterad och i fullt skick att åter vara präst.
De säger sig ha argument för sitt beslut men att dessa är hemliga.
Med tanke på allt som inte längre är hemligt i denna fråga växer ifrågasättandet lika snabbt som förtroendet för beslutet minskar.
Jag tycker det är viktigt att föra tillbaka diskussionen till denna sakfråga, för det görs massiva försök att vrida fokus bort från kragfrågan till att ifrågasätta ifrågasättarna av domkapitlets beslut. Det syns och hörs inte så mycket för gemene man, men det rör sig mycket i de kretsar där man anser att prästens ”snedsteg” borde glömmas och prästen ges kragen tillbaka, för han behövs.
I gårdagens GT berättar kyrkoherde Patrik Ahlmark om den maktkamp som länge funnits inom Svenska kyrkan men som nu blossat upp bakom frågan om den avkragade prästen samt i frågan om omorganisation inom Visby domkyrkoförsamling.
Det är en viktig och intressant diskussion som jag innerligt hoppas inte bemöts med samma metod som kritiken mot domkapitlets beslut: total tystnad och locket på.
Det finns självklart plats för både frimodiga, yviga, stillsamma, konservativa, progressiva och alla andra sorters troende inom den Svenska kyrkan. Det som blir problematiskt är när olika trosinriktningar och övertygelser om hur kyrkan ska vara och hur en gudstjänst ska firas agerar mot varandra i det dunkla.
När vissa skuffas undan och stöts bort medan andra omsluts och skyddas, no matter what.
Konflikten mellan den konservativa och den progressiva delen av Svenska kyrkan finns överallt men är särskilt stark på Gotland. (Jag hittar inga bättre ord så vi får tåla generaliseringen konservativ/progressiv).
Det är ingen hemlighet att Visby stift länge var ett vattenhål för kvinnoprästmotståndet, det är heller ingen slump.
Omställningen från den strame domprosten Ove Lundin till den mer yvige dito Mats Hermansson var mer än många kunde tåla. Rekryteringen kritiserades hårt av flera och detta var väl senast den konflikt som Patrik Ahlmark nu berättar öppet om stack upp över ytan.
En konflikt som också beskrevs träffande av Göran Lundstedt i Svensk Kyrkotidning häromdagen: ”Vi har ju de i vår kyrka på den mera konservativa flanken som anser att allt ont kommer från kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala och att vi snarare bör vända oss mot Rom för all inspiration. De positionerar sig något till höger om påven. Liturgiskt och bekännelsemässigt tycker de att det romersk-katolska utgör en stor lockelse”.
Det andra perspektivet ges av prästen Patrik Pettersson, Stockholm, en av alla som engagerat följer det som händer på Gotland:
”Skandalen på Gotland är inte att en person fick tillbaka rätten att utöva prästens ämbete. Det är en skandal att två omdömeslösa personer alltför länge har tillåtits härska och söndra i Visby domkyrkoförsamling. Men den skandalöst stora skandalen är att ledningen för Visby domkyrkoförsamling, av allt att döma, verkar ha bidragit till – och utnyttjat – medial uppmärksamhet kring offer för sexuella trakasserier som ett verktyg för att freda sig mot biskopens kritik. Domprostens pastorala omdöme verkar ha ersatts av en i det närmaste Machiavellisk maktlystnad”.
Där har ni den i öppen dager, konflikten.
Så låt oss nu också prata om den.
Eva Bofride