Det är ingen kö utanför Rolexbutiken på fina gatan i Stockholm. Hur kan det komma sig, när så många, så gärna skulle vilja ha en Rolex på armen? Däremot är det kö för att få komma till den privata vårdcentralen Visborg. Det skapar problem som man, även fortsättningsvis, får lösa genom att begränsa antalet listade patienter. Det här är exempel på de problem som uppstår när beslutsfattare missförstår marknadskrafterna och försöker tillämpa ett "halvt" kapitalistiskt system i den offentliga verksamheten. I grunden ligger missförståndet i en misstolkning av begreppet "att välja fritt".
När det fria vårdvalet infördes försökte man efterlikna det system som man tror, är det som råder på en fri marknad. Ingenjörerna bakom systemen har missförstått hur en fri marknad fungerar. Kunderna kan inte alls fritt välja vad de vill ha på en fri marknad. Kunderna är dock helt fria att själva välja hur de vill använda sina begränsade resurser. Ingen har oändliga resurser och därför innebär varje val på en fri marknad samtidigt att man väljer bort annat. Det som gör att det inte är kö utanför Rolexbutiken är att priset på dessa klockor är så högt att få vill prioritera ett sådant inköp framför andra nödvändigare inköp.
Den fria marknaden består alltså av två komponenter, det är därför den fungerar. Å ena sidan ett nästintill oändligt utbud av varor och tjänster och å andra sidan varje konsuments begränsade resurser. Alla kan välja något från den fria marknadens smörgåsbord, men ingen kan välja allt. När den fria marknadens principer ska införas i offentlig verksamhet görs det bara till hälften. På utbudssidan erbjuds flera olika alternativ, vilket är bra. Men "kunderna" tvingas inte att göra prioriteringar utifrån sina begränsade resurser, vilket gör att de förleds att tro att de kan få allt. Det är därför det är kö utanför Visborgs sjukhusdörrar.
Det är inte rimligt att förvänta sig att en reform som ska likna den fria marknaden fungerar lika bra som den fria marknaden om den bara genomförs till hälften. Det är ingen lätt nöt att knäcka så länge vi har uppfattningen att alla ska ha rätt till bra vård. Behovet av vård är olika för olika personer och vissa är i behov av oerhört dyra behandlingar. Det behovet är sällan kopplat till hög köpkraft. Någon form av grundskydd måste finnas för alla medborgare i ett välfärdssamhälle. Frågan är vad det grundskyddet ska innefatta och hur det ska vara utformat. Om vi inte inför ett system med fri prissättning, där var och en bekostar sin egen sjukvård, så får vi fortsätta leva med att det är köer till de mest populära vårdcentralerna. Det kanske trots allt är en rimlig kompromiss. För det värsta av allt är ju om ingen har några alternativ alls.