Gotländska män i åldern 18-29 var inte så sugna på det där med att gå och rösta förra året. I gårdagens Gotlands Allehanda tas statistiken upp i en intressant artikel om valdeltagandet på ön.
Med tanke på att just den åldersgruppen i stor utsträckning röstar på Sverigedemokraterna ska vi kanske vara glada för att de stannade hemma. Särskilt SD själva som inte har folk till fler än de tre mandat de trots allt fick i regionfullmäktige. Tre mandat som de hittills använt till exakt ingenting.
Varför man blir politiker när man inte har någon politik är ett mysterium. Men ett mysterium som otvivelaktigt tilltalar många.
Av dem som röstade på SD angav 18 procent att de har ett lågt förtroende för politiker.
Om det betyder att de har stort förtroende för dem som representerar SD har vi ett problem i svensk politik. För då är det inte lätt att förstå vad man kräver och förväntar sig av en politiker.
Att bara 60 procent av alla män i åldern 18-29 utnyttjade sin rättighet att rösta på Gotland i fjol är bara sorgligt. Jag tror det ligger mycket i den analys som många gör att det handlar om människor som känner maktlöshet och uppgivenhet och vill ge ”samhället” ett finger genom att strunta i att rösta.
Frågan är bara vad som krävs av politikerna och ”samhället” för att dessa män ska känna respekt och förtroende när man anser att SD är det goda exemplet?
Och varför väljer så många män jämfört med kvinnor att inte rösta? 82 procent av de gotländska kvinnorna mellan 18-29 år röstade mot 60 procent för männen.
Efter många års kamp för att få samma rättigheter som män är kvinnor, både som kollektiv och individer, medvetna och engagerade i frågor som jämlikhet, jämställdhet, könsroller och maktstrukturer.
Män ses inte ens som ett kollektiv i egenskap av ett gemensamt kön, trots att det finns många exempel på att män som grupp drabbas mer än kvinnor av många riskfyllda saker.
Andelen män är överrepresenterad när det gäller självmord och kriminalitet till exempel och larmrapporter avlöser varandra om att pojkar halkar efter i skolan och får sämre betyg än flickor utan att det kan förklaras genom till exempel provresultat.
Krasst kan man säga att kvinnors psykiska ohälsa leder till sjukskrivningar medan män som mår psykiskt dåligt tiger och lider eller i värsta fall tar sitt liv.
Det pratas mycket om kvinnors psykiska hälsa men i alla nyheter och reportage om utbrändhet är det ont om manliga exempel.
När Jimmie Åkesson, partiledare för SD, talade ut om sin utmattningsdepression var det därför en ovanlig händelse. Kanske bröt han mark för andra män att också våga tala om att de mår dåligt.
Sverigedemokraterna är inte direkt känt som partiet som värnar de svaga och bräckliga, tvärtom odlar partiet en tydlig machoprofil som känns väldigt daterad.
Kan Åkesson bidra till att lyfta manlig psykisk ohälsa från tystnaden till ett mer öppet samtal, har han åstadkommit något som är på riktigt, till skillnad från mycket av hans partis politiska visioner.