I tidningen Dagen publicerades 30/4 artikeln ”Sprickorna bakom domkyrkans fasad”.
Där framträder en fasansfull bild av Visby domkyrkoförsamling, en arbetsplats med A- och B-lag bland de anställda, mobbning och informella ledarskap.
Reportaget bygger på intervjuer med över 20 personer, anställda i församlingen, tidigare medarbetare, förtroendevalda, samt offentliga och läckta dokument, mejl och sms.
Eva Bofride bemöter i en ledare 8/5 inte uppgifterna i sak. Hon påstår bara att det inte är journalistik.
Det allvarliga med hennes ledare är att Visbys befolkning inte får någon rättvisande bild av granskningen. Det är ju i Visbybornas kyrka, åtminstone de 16 000 Visbybor som är medlemmar, som anställda är rädda för bestraffningar. Där det berättas att de har ont i magen när de går till jobbet och att de gråter inför fackombuden, som förtvivlat bekräftar att de inget kan göra eftersom ingen vågar träda fram.
Dessa människor är visselblåsare. Det viftar Eva Bofride bort med att föreslå att de kanske kan försöka förändra sin situation med telepati.
Eva Bofride har upptäckt att en arkitekturskribent skriver om arkitektur, en operakritiker om opera.
Jag är kulturjournalist, chefredaktör för kulturtidskriften Evangelium och kritiker på Svenska Dagbladets kultursida. Jag analyserar kultur.
Här har jag analyserat läget i domkyrkan. Det är mycket riktigt helt analogt med vad jag gör annars också.
Journalistikens uppgift är att avtäcka verkligheten och berätta om den på ett rättvisande sätt. De många läsarreaktioner som Dagen och jag har fått efter artikeln bekräftar att vi skildrat en verklighet som tyvärr är på det här sättet.