Häromdagen fick jag som politisk redaktör här på Gotlänningen in en debattartikel om varg från Världsnaturfonden i Sverige. Trots att jag tycker själva vargdebatten är intressant, dels som politiskt intresserad och dels som Sveriges genom tidernas yngste jaktkrönikör, så har jag dock än så länge valt att inte ta in den här på sidan. Orsaken är tämligen enkel, det finns inga vargar och därmed inget vargproblem här på Gotland. Sedan tycker jag att det är fel att världsnaturfonden spiller tid på en sådan sak som varg på den skandinaviska halvön. Den diskussionen kan vi dock ta vid ett senare tillfälle.
Hur som helst, för öns bönder och andra sorters djurhållare är det självklart positivt att det inte finns varg. Så förmodligen även för de katter, hundar och rådjur som finns här. Vargen är en kompetent jägare och ska därmed behandlas därefter. De jaktlag i Värmland som upplevt älgboomen i början av 1980-talet för att sedan nu enbart kunna skrapa ihop eventuella rester från vargarnas framfart tycker förmodligen att det är tråkigt. De förlorar en inkomst och kanske till och med ett sätt att leva. Deras investeringar i lösdrivande jakthundar, gevär och den träning av desamma har numera gjorts i onödan. Om de nu inte vill jaga någon annanstans vill säga.
Vargen, liksom storskarven, har självklart en plats i den svenska faunan. Det gäller alla djur som en gång i tiden funnits på den jordplätt som idag kallas för Sverige. Det intressanta i detta resonemang är dock vid vilken tidpunkt som naturen var som naturligast. Som om vi människor helt enkelt skulle kunna säga tid och plats och då var det just det skedet av naturens oändliga utveckling som var det som skulle gälla för all framtid. Det är väldigt simpelt och det är ju det enkla, mest gynnsamma för oss själva som styrt utvecklingen och redskapens eller metodernas utformning. Gjorde en vass sten på en pinne det enklare att ha ihjäl en visent så anpassade vi oss efter det. Tids nog hade alla övergått från att kasta pinnar med oskarpa stenar till just pinnar med vassa mot de djur de ville ha ihjäl och äta upp. Den utvecklingen är det ju bara att se på mobiltelefoner eller fjärrkontroller till teven, lamporna, fläkten och stereon att på ett sätt förstå. Tids nog styr vi allt genom mobiltelefonen.
Det miljöpartistiska språkröret och Sveriges vice statsminister Åsa Romson, föreslog att det återigen skulle tilldelas en vargkommitté. Denna gång skulle den heta ”kommitté för en hållbar vargpolitik”. Det skulle med andra ord stötas och blötas ännu mer än vad det redan gjort om världens i särklass mest kartlagda vargstam. Det skulle kastas pärlor åt svin där pärlorna vore skattepengar, medel som kunde göra en större nytta någon annanstans än i vargfrågan. Som tur var så blev det ingenting av med vargkommittén. De inbjudna var helt enkelt inte sugna och jag förstår dem fullt ut. Problemen som vargen skapar är i pudelns kärna ganska enkla att finna en lösning på. Det gäller bara att de som är inbladade, eller de som lägger näsan i blöt, vill hitta en lösning.