Vem vill ta på sig politiska uppdrag om man riskerar att ställas till svars personligen för sina misstag?
Ungefär så resonerar både Åke Svensson (S) och Lars Thomsson (C) angående att regionstyrelsen nu vill att turerna i Gneab-skandalen ska utredas rättsligt.
”Frågan är intressant inte bara för Gotland utan även nationellt, för vem vill bli förtroendevald när man ser vad man riskerar?” (Åke Svensson till HG 14 december).
”Många har inte ens ersättning. Varför ska man sätta sig i en styrelse och riskera delar av sin privatekonomi” sa Lars Thomsson på presskonferensen efter regionstyrelsens sammanträde i går.
Antingen har man levt i den politiska sfären lite för länge eller också tycker man på riktigt att politiker inte ska behöva ställas till svars inför allmänheten om de gör allvarliga fel.
För det är ju knappast något litet misstag som gjorts, det är fundamentala demokratiska kurvor som genats, inte plötsligt och utan tid för eftertanke. Kunskap om hur kommunala bolag fungerar är inte heller någon specialkunskap som det är orättfärdigt att kräva av en regionstyrelseordförande att ha koll på.
Eftersom tre nyckelpersoner skyller på varandra: bolagsstyrelsens ordförande Åke Svensson, bolagets vd, Sofia Wollmann och vd:s chef, regiondirektör Per Lindskog, finns ingen annan väg än att låta samhällets rättsliga instanser pröva frågan.
Att ingen, inte ens mäklaren, kan säga vem som bestämde att köpesumman på 15 miljoner skulla sättas på pränt är helt enkelt inte trovärdigt.
Den helt orimliga arbetsbelastningen som lagts på vd var inte heller okänd, Sofia Wollmann hade larmat om den ohållbara situationen, men här fungerande varken arbetsgivarens arbetsmiljöansvar eller de rutiner som ska vidta när någon riskerar att bli sjuk av sin arbetssituation.
Regiondirektör Per Lindskog kan möjligen svära sig från själva affären, men inte de faktorer som samverkade till att det blev som det blev.
Självklart är det tungt att avkräva ansvar. Särskilt för dem som inser att ”det kunde lika gärna varit jag”.
Svårt också för partikamrater och andra i politiken som ser en hårt arbetande person med goda ambitioner drabbas på det här sättet.
Men alla måste vara lika inför lagen. Det går inte att rubba på den grudläggande demokratiska principen.
Man kan inte göra undantag för politiker – särskilt inte för politiker – som ju är de som sätter ramarna för hur alla andra ska sköta sig.
Socialdemokraterna och Centerpartiet är öns två största partier. Deras företrädare vet alltså att det man opponerar emot i opposition inom något år kan vara ens eget ansvar.
Oftast är det en bra egenskap som gör att man inte kan lova allt till alla i vetskap om att man aldrig kommer att behöva leva upp till sina löften. Men i frågor som rör ansvar och konsekvenser behöver de som kan komma ifråga vara oerhört tydliga med att med makten följer ett stort ansvar.
Inte bara i teorin.