LEDARE GOTLÄNNINGEN Året 2017 slutade för västvärldens del i #metoo:s tecken. Det var ett dramatiskt uppvaknande till insikten att gamla könsmönster fortfarande gäller och att alfahannarna anser sig ha rätt att ta för sig.

Redan tidigare var detta en verklighet som var lätt att se i världspolitiken. Men under 2017 blev detta extra tydligt symboliserat av övergången från Barack Obama till Donald Trump och insikten att han bara är en i gänget.

Samtidigt kan vi också se hur illa våldsbejakande konfrontationspolitik fungerar. Mellanösternkonflikten är något Donald Trump ärvt, men han gick med full entusiasm in för att krossa IS med massiva våldsinsatser mot stora befolkningskoncentrationer.

Nu jublar man över segern, men redan börjar eftertankens kranka blekhet göra sig gällande. ”Befrielsens” pris blev humanitära katastrofer med massdöd och massflykt. Och resultatet tycks bara bli mer terrorism, fortsatt förtryck, och nya våldsamma konflikter. Dessutom en alltmer försvagad position för USA! Situationen blev inte bättre av att Trump valt att bryta med Iran och nu, i strid med gällande FN-resolutioner, erkänna Jerusalem som Israels odelade huvudstad.

Så förvärras konflikten och USA isoleras ytterligare.

Andra alfahannar, Rysslands Putin, Syriens Assad och Saudiarabiens Mohammed bin Salman utropar sig också som segrare, men frågan är vad segern innebär.

Det finns inga reala fördelar för Ryssland med detta, bara kostnader. Att lägga till priset för Ukrainakonflikten, och som landet egentligen inte har råd med.

Assad kan visserligen sitta kvar som president, men över vad? Hans ställning hade varit oändligt mycket bättre om han för sex år sedan räckt ut en hand till den arabiska våren. För Saudiarabien innebär utvecklingen att konflikten med Iran och dess allierade skärps. Den saudiske kronprinsen bin Salmans aggressiva utrikespolitik har trappat upp kriget i Jemen som FN bedömer som vår tids värsta humanitära katastrof.

I Ostasien ser vi hur Kinas nye ledare Xi Jinping vill etablera Kina som den nya supermakten och det med hjälp av en allt hårdare diktatur efter maoistisk modell. Oroväckande för både Kina och omvärlden!

Och inpå knutarna har vi Koreakrisen som ett skräckexempel på hur en storpolitisk tuppfäktning mellan Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un hotar att få ödesdigra konsekvenser. Det är inte utan att längtan finns efter fler eftertänksamma, kompromissinriktade och försiktiga ledare som Angela Merkel. Och det må råda stor osäkerhet om Theresa May kan leda Storbritannien genom Brexit, men den processen är ändå bättre än tjurfäktningen mellan Spaniens Mariano Rajoy och Kataloniens Carles Puigdemont. Men försiktigheten kan också bli till feghet!

Fredspristagaren Aung San Suu Kyis karaktärslösa hållning till den burmesiska militärens massaker på Rohingyas är inget föredöme. Den har lett till rena katastrofen.