Debatt Gotlands Folkblad Socialdemokraterna går inte direkt dåligt i opinionsmätningarna. I Början av december kom SCB:s stora partisympatiundersökning. Socialdemokraterna ökar och stödet är högre än resultatet i riksdagsvalet 2014.

Det är naturligtvis glädjande. Men vid en djupare analys av väljarsympatierna finns det flera skäl till oro. I synnerhet om perspektivet sträcker sig bortom nästa val.

Det skiljer drygt fyra procentenheter i stöd för Socialdemokraterna mellan kvinnliga och manliga väljare. Ännu värre är det bland yngre väljare. Stödet för Socialdemokraterna är bara hälften så stort bland väljare som är 18–29 år jämfört med dem 65 år och äldre.

Liknande, ofta starkare, tendenser återfinns i hela Europa. Breda väljargrupper, ofta arbetare, känner oro över samhällsutvecklingen och samtidigt saknad över välfärdsbygget och den trygghet som fanns i den egna nationalstaten. Att fritt konsumera varor och tjänster i ett avreglerat EU tycks skrämma mer än det lockar. Vilsna väljare fångas lätt upp av populister. Och denna gång är det inte vänstern som lockar. Utan allt mer hårdföra högerpopulister. Det är något som bör oroa alla demokrater.

Svensk inrikespolitik brukar manövrera efter den gamla politiska devisen – ”Den som vill vinna val måste vinna medelklassen”. Kanske bör den också kompletteras med ”Den som förlorar arbetarklassen – förlorar demokratin”

Socialdemokraterna gör rätt som satsar stort på försvaret och rättspolitiska frågor. Jag ser dessutom ytterligare två områden som Socialdemokraterna av rättviseskäl, och för att blockera högerpopulister, behöver ta ett starkare grepp om. För det första utgör de kraterstora hålen i svensk välfärd prima bränsle för populister. Inte minst sjukförsäkringen. Att skylla på Försäkringskassan duger inte. Den som arbetar måste kunna ha sin inkomst försäkrad vid sjukdom eller skada som innebär att man inte kan återvända till nuvarande arbetsgivare eller arbetsuppgifter. Nuvarande ordning där uppenbart sjuka människor blir lämnade utan försörjning är orimlig. Här har Regeringen aviserat att förändring är på väg. Det är bra.

Den senaste regeringsperioden har inneburit en omläggning av migrationspolitiken. Från EU:s mest öppna till något som beskrivs som en politik på EU:s miniminivå. Problemet här är att omläggningen beskrivs som tillfällig.

Omläggningen var nödvändig. Men min analys är att vi aldrig kommer kunna återgå till ett regelverk som ens liknar det som fanns innan asylkrisen. Sverige har inte möjlighet att föra en asylpolitik som avviker från övriga EU.