LEDARE GOTLÄNNINGEN Många studsade nog till när SVT på torsdagskvällen hade ett inslag om att Alliansen diskuterade att Sverigedemokraterna, i kraft av sitt väljarstöd, skulle bli aktuella för ordförandeposter i riksdagens utskott.

Som nyheten presenterades fick man en uppfattning att Alliansen ville bjuda in SD i stugvärmen, till och med fanns analysen att det i själva verket handlade om en inledning till ett mer formellt samarbete.

I går meddelade Centerpartiet och Liberalerna vid lunchtid att förslaget fallit.

Somliga satte också samman frågan om att Alliansen beslutat att nominera en egen kandidat till talmansposten som att det tillsammans handlade om en överenskommelse med Sverigedemokraterna.

Den famösa Decemberöverenskommelsen, var syfte var att blockera SD:s ”give them hell-agenda” hade ett gott syfte men blev en förödande hämsko på svensk politik. Partier kunde inte längre lägga egna förslag av rädsla för att de skulle få stöd av Sverigedemokraterna.

Överenskommelsen föll formellt när Kristdemokraterna drog sig ur, men i praktiken har den ändå fortsatt gälla.

Alliansens nya inställning till talmansposten och ordförandeposterna i utskotten, är, eller var eftersom diksussionerna nu fallit, snarare en återgång till sakers normala tillstånd. Svensk politik har alltför länge helt och hållet utgått från hur SD påverkas av det ena och det andra.

En viktig grundsten att utgå från är att demokratin ska hålla för alla situationer.

Just nu finns det ett utbrett folkligt stöd för att hålla SD så långt från maktens grytor som möjligt. Men vad händer med en sådan praxis om förutsättningarna vore de omvända?

Om det var SD som satt vid grytorna och agerade för att hålla övriga borta?

Att just det scenariot inte längre är en illusion är förstås grunden till att Alliansen ville pröva praxis.

SD är i vissa opinionsundersökningar andra största parti och på grund av Socialdemokraternas stora tapp i väljarstödet, nosar Jimmie Åkesson Stefan Löfven i hasorna.

Skulle SD få talmansposten i kraft av största parti, skulle det också vara SD som hade makten över regeringsbildandet.

Alla dessa faktorer gör den första spontana upprördheten mindre upprörd men i nyhetsflödet fungerar inte nyanser och bakgrund. ”Alliansen öppnar för SD” är en mer framkomlig väg och när nyanserna och bakgrunden blivit redogjorda för är det ändå det inledande budskapet som ligger kvar.

Socialdemokraterna utnyttjar självklart denna situation till max.

Under mandatperioden har SD röstat lika som Socialdemokraterna i 46 procent av alla omröstningar, medan bara i cirka 30 procent av fallen med något av Allianspartierna. Betyder det att regeringen har kommit överens med SD? Självklart inte. Om partierna ska fortsätta att låta bli att driva sina egna politiska förslag av rädsla att de ska få stöd av SD får vi en praxis som är långt värre än att SD får några ordförandeposter i utskotten.