GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR När moderatledaren Ulf Kristersson på söndagskvällen inleder årets Almedalsvecka gör han det med en plågsam läxa i färskt minne: den gångna mandatperioden har Moderaterna lärt sig vad det kostar att inte vilja ha makt.

I stället för att – i det oklara parlamentariska läge som rådde efter valet för fyra år sedan – försöka göra allt för att förverkliga moderat politik trasslade partiet in sig i en situation som tillåtit den rödgröna minoriteten att driva igenom sin politik. Detta trots att det i många fall funnits en riksdagsmajoritet för allianspartiernas förslag.

Så sent som i maj tillät Moderaterna och de andra allianspartierna att regeringen fick igenom en skatt på privata sjukvårdsförsäkringar, som i praktiken leder till minskade resurser till sjukvården, trots att riksdagsmajoriteten motsatte sig åtgärden.

Det är ett agerande som skadat förtroendet för svensk borgerlighet och kanske allra mest för det parti som gör anspråk på statsministerposten.

Det är mot den bakgrunden man måste förstå Ulf Kristerssons enkla besked om att han efter valet kommer att arbeta “ända in i kaklet” för att förverkliga Moderaternas – och med tanke på de små åsiktsskillnaderna i de viktiga frågorna om skatter, bidrag och företagande – Alliansens politik.

Allt tyder i dag på att Ulf Kristersson relativt enkelt kommer att vinna en statsministeromröstning i riksdagen efter valet. Det innebär givetvis inte att regerandet därefter kommer att vara enkelt. Även om Sverigedemokraterna i stort ställer sig bakom en borgerlig ekonomisk politik kommer en situation där SD utgör regeringens primära parlamentariska underlag att kräva både politisk integritet och gränsdragningsförmåga från regeringsbildarens sida.

Det är vad Kristersson börjar ge uttryck för när han förklarar att det är upp till SD och S att komma överens om de vill stoppa Alliansen.

Den troliga valutgången kommer också att ställa stora krav på förmågan att hålla ihop den sakpolitiska gemenskap som Alliansen är och förblir, trots att både Centerpartiet och Liberalerna gjort symbolladdade uttalanden om att aldrig hamna i beroendeställning gentemot SD.

Som ungdomsförbundsordförande i början av 1990-talet var Kristersson drivande för att knyta band mellan de borgerliga ungdomsförbunden, som fram till dess betraktat varandra som bittra fiender. Denna förmåga att skapa förtroende inom Alliansen har redan visat sig värdefull under det gångna året och kommer att bli än viktigare efter valet.

Moderaternas agerande bygger i dag på den enkla principen att varje politiskt parti har ett ansvar gentemot sina väljare att göra allt för att förverkliga sitt program. Att det finns de som anser att detta är kontroversiellt och skamligt säger något om hur länge svensk borgerlighet präglats av dåligt parlamentariskt självförtroende.

Den övertygelse som i dag finns hos Moderaterna bör även Centerpartiets, Liberalernas och Kristdemokraternas ledningar och väljare vara oändligt tacksamma för. Åtminstone om de på allvar värdesätter den sakpolitik de på valdagen röstar för.