Profilerna faller som dominobrickor. Varje dag är det någon näringslivsprofil, kulturprofil, medieprofil, komikerprofil eller någon mer eller mindre profilerad politiker som avslöjas med byxorna nere, avgår eller tar time out.
Men de ser alltid lite överraskade ut. Det verkar ha gått dem helt förbi att de är verksamma i föreningar, partier, företag och på tidningar som har en värdegrund och en nolltolerans mot mobbning, kränkningar, sexuella trakasserier och övergrepp.
Ändå satsar kommuner, landsting, företag och organisationer oerhörda summor på varumärkesbyggande och på att ta fram en mängd policydokument. Alla dokument processas, dokumenteras, kommuniceras och läggs på hemsidan. Det ska inte råda någon som helst tvekan om vilken policy som gäller och vad nolltolerans innebär. Men man kan utan vidare konstatera att det hittills fungerat mera som polish än policy.
Eftersom varken policydokumenten eller besluten om nolltolerans kommer att räcka till så lägger man ner ytterligare pengar på att ta fram en handlingsplan för krishantering.
Alla ska veta hur man ska agera när det står klart att beslutet om nolltolerans bara har fått fäste på papperet det var skrivet på. Att snabbt göra en pudel, vilket är det som främst rekommenderas av krishanteringskonsulterna, har blivit en konstart i sig.
Enligt Språkrådet betyder uttrycket att göra en pudel ”att be om ursäkt på ett påfallande ödmjukt sätt”. Särskilt om man ”tidigare verkat väldigt kaxig”.
Språkrådet måste nog ta nya tag när det gäller innebörden av begreppet att pudla. Det har skett en rejäl urholkning. Ursäkter som sker på ett påfallande ödmjukt sätt har ersatts av ursäkter som mera verkar betyda att man ger sig trots att man har rätt.
Man ber inte om ursäkt för sitt agerande eftersom man fortfarande håller med sig själv.
Man avgår för någon annans skull. Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling avgår för att Svenskt Näringsliv ska få fokusera på det de ska hålla på med, till exempel jobba för mera vinster i välfärden.
Då ska de inte behöva dras med en ordförande som undrar vad han får för sina skattepengar. Han borde ju åtminstone veta att en del av hans skattepengar går till vinster i välfärden.
Det gäller att smita medan järnet är varmt så efter att det kommit fram ännu flera affärer så går det inte att nå Östling för en kommentar, för att göra sig osynlig är en viktig regel i krishanteringen.
Är det verkligen så illa att vi inte kan räkna ut någonting på egen hand?
Det rör sig ju ändå om basala saker som att inte vara oärlig och att inte bete sig illa mot sina medmänniskor.