En privatperson som hamnar i ekonomisk knipa får se över sina utgifter. För staten är det tvärtom: den lägger stor energi på att få in nya skattepengar, men är mindre noggrann med att följa upp vad de används till.
Skatteverket beskriver sig själv som en ”servicemyndighet” och dess förtroende bland medborgarna är högt. Det kan tyckas besynnerligt med tanke på att ”servicen” består i att ta medborgarnas pengar ifrån dem. Staten har nämligen vinnlagt sig om att dess indrivarverksamhet skall fungera så friktionsfritt som möjligt. Genom att deklarera via appen i telefonen kan vi undgå att reflektera över hur mycket av våra inkomster som försvinner ned i statens djupa fickor.
För den som hamnar i konflikt med Skatteverket är det emellertid mindre roligt. Skattejuridik är knivigt och som enskild medborgare har du inte rätt till någon offentlig försvarare i skatteprocesser, till skillnad från I brottmål. Vad ännu värre är: den ersättning som utgår om man vinner mot Skatteverket är oftast betydligt lägre än kostnaderna för processen. Det lönar sig alltså inte ens att vinna mot staten i skatteprocesser. Därför finns sedan förra året stiftelsen Rättvis Skatteprocess som hjälper enskilda att tillvarata sina rättigheter mot staten.
Att betala skatt är en moralisk fråga för de flesta svenskar, och skattesmitare betraktas med oblida ögon hos de som säger sig värna om statens intäkter. Skattemoralen haltar dock betänkligt när det kommer till hur skattepengarna används. Märkligt nog är kontrollmekanismerna och redovisningskraven inte alls lika omfattande hos de myndigheter som sedan betalar ut pengarna, till organisationer och enskilda.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF (tidigare Ungdomsstyrelsen), betalar årligen ut runt 500 miljoner i bidrag till föreningslivet. Trots att myndigheten gång på gång, senast i en uppmärksammad artikelserie av frilansskribenten Sofie Löwenmark, har beslagits med att finansiera politiska och religiösa extremister samt rena blufforganisationer, fortsätter skandalerna.
Bidragsentreprenörerna i föreningen Rådet av Enade Kreoler fick nyligen avslag på sin förnyade ansökan om bidrag till projektet ”Chilla organiserat” och Sveriges Förenade Muslimer, som utreds av Säpo för terrorkopplingar, förlorade nyligen sitt stöd sedan det blivit känt att de bjudit in antisemitiska talare. MUCF:s egen uppföljning tycks inte fungera, det är först när medier granskat enskilda föreningar som bidragen dragits in.
Men det är inte bara i föreningssektorn som kontrollen över hur skattepengar spenderas är obefintlig. Nyligen uppdagade ett journalistiskt nätverk från flera EU-länder att europaparlamentarikerna inte använder den extra ersättning på 42 000 kronor per månad avsedda för kontor i hemländerna till detta ändamål.
Istället tycks pengarna hamna i parlamentarikernas egna fickor. Utöver den vanliga lönen motsvarande 85 000 kronor i månaden. Något krav på att redovisa kvitton för den extra ersättningen föreligger nämligen inte.
Den som månar om de offentliga intäkterna borde oroa sig över nonchalansen med de offentliga utgifterna. Det är inte konstigt att viljan att betala skatt minskar när pengarna går till bidragsentreprenörer eller politikers förmåner, samtidigt som grundläggande samhällsfunktioner som polis och försvar går på knäna. Ökad skattemoral följer inte ur mer drakoniska åtgärder på indrivarsidan, utan större ansvarstagande från den som fördelar pengarna.