Egentligen hade jag tänkt skriva en lång drapa inför Centerns dag i Almedalen i dag. Men debattören Thomas Gür har stoppat mig. Det gjorde han genom att via Facebook bjuda in till ett eget spontanseminarium utanför domkyrkan. Och genom att vara så intressant att jag inte kan låta bli att skriva om det.
Thomas Gür menade att Sverige överskred sin integrationspotential någon gång på 1980-talet. Fram till och med 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland utrikes födda än den i den infödda befolkningen. Men invandringen under 80-talet och sedan det tidiga 90-talets kris ledde att förvärvsfrekvensen bland utrikes födda pressades ned till en nivå långt under genomsnittet, från vilken den aldrig återhämtat sig. Under en period av tre decennier har, med en invandring som ofta legat mellan 20 000 och 30 000 om året, det skapats utanförskapsområden där lokala kriminella makthavare tagit över och där blåljuspersonal har svårt att verka. Lägg till det 160 000 flyktingar bara under 2015.
Vad kan vi göra? Ja, till att börja med konstaterar Thomas Gür det som ett faktum att Sverige kommer att strypa möjligheterna för spontanflyktingar. Det har vi inte gjort än. Antalet asylsökande kommer i år att överstiga 30 000 och eftersom reglerna för anhöriginvandring fortfarande inte tillämpas så skulle den typen av invandring under de närmaste åren kunna utgöras av hundratusentals individer.
Man även om Sverige stoppar denna migration så kommer så innebär det inte att vi löser de problem vi redan har. Redan i dag befinner sig i runda slängar en miljon människor i så gott som permanent utanförskap. Den flykting som kommer hit som 40-åring har bara 50 procents chans att få ett jobb innan pensionen. 50-åringen har bara 40 procents chans. Och detta, betonade Gür, är vårt folk. De har tagits emot och välkomnats. De är och ska förbli en del av Sverige.
Fler enkla jobb för dem med bristande utbildning är en god idé. Men det räcker inte. I dag finns det kring 250 000 jobb som kategoriseras som enkla. Det är inte realistiskt att tro att ytterligare typ en miljon ska skapas. Utbildning? Det föreslår inte heller. Det vi vet om dagens vuxenutbildning säger att alltför många saknar förutsättningarna och studievanan.
Sverige måste planera för en framtid där mellan 700 000 och 800 000 i yrkesverksam ålder måste försörjas av dem som arbetar. För vi vill väl inte ha ett samhälle där den som inte kan ta sig in på arbetsmarknaden tvingas tigga till sig livets nödtorft?
För att ett sådant samhälle inte ska förtäras av etniska och sociala motsättningar så ställer det stora krav på politik och stat.
Till att börja med måste staten återupprätta kontrollen över hela Sverige. Att det finns utanförskapsområden där svensk lag inte gäller är ett svek mot dem som bor i områdena. Invandrare må vara överrepresenterade bland gärningsmännen, men de är också överrepresenterade bland brottsoffren. Att återupprätta kontrollen över dessa områden är den allra viktigaste insatsen för integrationen.
Det är också helt centralt att föräldrarnas utanförskap inte går i arv till barnen. Det ställer hårda krav på skolan och samhället. Det handlar bland annat om att flit ska belönas och att statusen för kunskap och för lärare måste återupprättas. Det måste skapas förutsättningar för social mobilitet så att det blir tydligt att det finns en mycket farbar – men långt från kravlös – väg ut ur slummen.
På något sätt måste politiken också finansieras. Det kräver en framgångsrik politik för företagande och entreprenörskap. Då har man absolut inte lyxen att bedriva en politik som driver företag eller högproduktiva att rösta med fötterna och lämna landet.
Kanske finns det en insikt, åtminstone i delar av de etablerade partierna, om de utmaningar som Sverige står inför. Sedan flyktingkrisen har de åtminstone påbörjat en omsvängning. Även om det går trögt.
Kanske finns det här ändå en anledning att tala om Centerpartiet. Just nu är det framgångsrikt. Men det har uppnåtts bland annat genom att partiet skiljer ut sig i migrationsfrågorna och orienterar sig emot den politik som rådde före flyktingkrisen. Det borde partiet inte belönas för.