Ledare Gotlands Folkblad När rösterna var räknade och Socialdemokraterna 2014 bildade regering med Miljöpartiet var jag förväntansfull och glad.

Jag engagerade mig politiskt i början av 2000-talet och hann uppleva några år med socialdemokratisk regering innan borgerligheten tog vid och började sin skattesänkarresa.

Som SSU-are gick de politiska studierna bland annat ut på att dels bli klar över vad som åstadkommits hittills under socialdemokratiska maktinnehav samt planera för att genomföra det som ännu återstod.

Men också för att definiera vilken roll jag själv skulle vilja spela i det arbetet. ABF:s devis om att ge mest åt den som fått minst, den äldre, ur tydliga ’av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’, liksom Palmes uppmaning ’samhället är människans verk. Om något är fel, kan vi ändra på det’, har präglat mig.

Skattesänkarresan krävde att välfärdsstaten naggades i kanten och höginkomsttagare prioriterades ogenerat, på mindre bemedlades bekostnad.

Trots min förväntan och glädje vid valsegern 2014, var jag oroad. Vad skulle vi mäkta med? Att omfördela resurser kräver mycket arbete och från tid till annan en del politiskt mod. Jag hade inte behövt vara orolig.

Visst hade det varit önskvärt om hela skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer vore eliminerad redan nu, men den reform som trädde i kraft vid årsskiftet visar tydligt att regeringen menar allvar och finansminister Magdalena Andersson (S) har lovat att hela klyftan ska vara borta till 2020.

En högst rimlig utfästelse då vi socialdemokrater envist hävdar att pension är uppskjuten lön. Sett i den kontexten känns det fantastiskt att tre av fyra svenska pensionärer under 2018 får sänkt skatt och att orättvisan är helt borta för inkomster upp till 17 000 kronor. Det är dessutom ’bara’ steg på vägen mot att i rättvisans namn få bort hela klyftan.

Svenska barnfamiljer, liksom studenter, får också förstärkt ekonomi under 2018. Båda reformerna är mycket efterlängtade.

Barnfamiljer och studenter har i likhet med pensionärerna lämnats därhän under de borgerliga åren. Knepigt att hantera för den enskilda familjen eller studenten, men också orättvist sett till hur ett jämlikt samhälle bör vara beskaffat.

För närvarande går det bra för Sverige; till exempel är rekordmånga unga människor i arbete, det byggs som aldrig förr och svenska varor och tjänster efterfrågas av alltfler. Det välståndet måste komma alla till del!

Jag är av den bestämda uppfattningen att det, utöver att det är rättvist och solidariskt, även är smart. Att se till att det svenska välståndet kommer alla till del, är en framtidsinvestering.

När barns uppväxtvillkor förbättras, studenters vardag blir mer dräglig och våra pensionärer får det något enklare att få den ihopslitna pensionen att räcka lite längre, blir vi tillsammans starkare och vårt samhälle starkare. Trygga människor vågar mer och dessutom ökar tilliten människor emellan.

Förändring tar tid, men Löfvens regering har sannerligen använt de tre åren vid makten väl. Att man så tydligt låter det svenska välståndet komma fler till del är ett tydligt exempel på just det. Samhället är som sagt människans verk och när något är fel, är det möjligt att verka för förändring. Principen står sig!