GOTLÄNNINGEN L-DEBATT Nu är Gotland Pride avslutad. Pride-arrangemangen över hela landet är numera en självklarhet, och det är svårt att beskriva den känsla av glädje och stolthet jag känner över att tillhöra ett samhälle där hbtq-frågor behandlas som vilken politisk fråga som helst.

Som Christer Lindarw säger i slutreplikerna på sin senaste show: "Dagens ungdomar tycker att "Pride – ja, men det har ju alltid funnits". Men när vi (After Dark) startade var det på mörka klubbar, och heteropubliken tyckte det var lite hemligt och förbjudet".

Numera flaggar kyrkorna med regnbågar, och det är bara ett fåtal elaka mörkervänner som har svårt att anpassa sig. I Sverige och några andra länder måste tilläggas. Globalt så är det vi som är extremisterna, vi som tycker att alla ska bedömas utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån sin sexuella preferens.

Detta var från början en liberal kamp. Den tidiga arbetarrörelsen fokuserade på vad vi i dag skulle kalla heteronormativa män. Andra och andras frågor fick vänta. Men det var då; sedan några decennier tillbaka är även de socialistiskt inspirerade partierna med på barrikaderna. Mycket välkommet.

När hbtq-frågorna nu blivit mer alldaglig politik finns det skäl att titta på några särskiljande frågor.

Från socialistiskt håll så vill man gärna fortsätta att prata om gruppegenskaper. I stället för att ställa "klass mot klass" så vill man nu ställa andra grupper mot varandra. Modeordet just nu är "intersektionalitet" – ett annat ord för grupptänkande. Förra året argumenterade Feministiskt initiativ för att det endast är de som tillhör hbtq-gruppen som har rätt att motionera om hbtq-frågor. Intersektionalitet handlar om att gruppera människor utifrån vissa påstådda egenskaper, och FI vill att dessa grupper ska behandlas på olika sätt. På vanlig svenska kallas detta för diskriminering.

En oväntad annan inbrytning kommer från det konservativa hållet. Den ärkekonservativa åsikten att det endast är barn med biologisk koppling till föräldern som är "riktiga barn" har internationellt lett till en växande industri kallad surrogatmödraskap. I korthet handlar det om en avtalad adoption, där surrogatmodern adopterar bort sitt nyfödda barn. Detta kan hjälpa manliga par att få barn, och därför hävdar delar av hbtq-rörelsen att "eftersom insemination är tillåtet för lesbiska, borde surrogatmoderskap vara tillåtet för bögar".

Här vill jag förtydliga: Jag är en varm anhängare av nuvarande adoptionslagar. Jag ser inga politiska problem med att någon adopterar eller adopterar bort sitt barn.

Problemet ligger i delar av argumentationen. Förespråkarna för surrogatmödraskap menar att det endast är den genetiska biologin som räknas. En kvinna sägs kunna vara gravid med någon annan kvinnas barn. Smaka på det uttrycket – barnet hon bär är inte hennes. Extremkonsekvensen blir att någon, så fort navelsträngen är klippt, kan hävda äganderätt till barnet. På vanlig svenska kallas detta för människohandel.

Hbtq-rörelsen präglas av mångfald, även i åsikter. Love is liberal – men man måste inte älska alla åsikter inom hbtq-rörelsen.