Biskop Sven-Bernhard och hans fru Eva hade letat länge efter ett eget hus på Gotland när de kom till den gamla gården vid Kyrkebys i Hejnum. De båda flyglarna, som inramar gården, tar emot besökaren likt en öppen famn och omgivningarna fick dem båda att känna sig hemma. Den smala vägen slingrar genom skogar och vidsträckta fält och landskapet påminner på samma gång om Skåne, där Sven-Bernhard tillbringade sin barndoms somrar, och om Dalarna, där Eva har sina rötter.
De bodde i Dalarna i 25 år och kärleken till den bygden finns kvar.
– Men hjärtat har två kammare, förklarar Sven-Bernhard Fast.
När de var nyinflyttade på ön följde Eva gärna med på Sven-Berhards biskopsvisitationer i öns församlingar. I skolor, industrier och ladugårdar har de fått lära känna gotlänningar av alla slag.
– Vi blev förälskade i Gotland och förälskelsen har djupnat. Och Hejnum är ju så mycket Gotland det kan bli, säger Sven-Bernhard Fast.
Det är ännu nästan ett halvår till den 26 maj då Sven-Bernhard Fast lägger ned sin biskopsstav, men eftersom Biskopsgården renoveras flyttade de till Hejnum redan i oktober.
De bor i ett hus och i en bygd med anor. De äldsta delarna av huset vid Kyrkebys byggdes på 1500- eller 1600-talet och matkällaren är en 1100-talsbyggnad. Dessutom omnämns Kyrkebys i Gutasagan, där gården spelar en central roll vid kristnandet av Gotland:
– Gutasagan berättar att kung Olav av Norge – alltså Olof den helige – bodde länge hos bondehövdingen Ormika vid Kyrkebys gård när han hade landstigit på Gotland 1029.
Sven-Bernhard Fast har varit biskop för Gotland och Svenska kyrkans utlandsförsamlingar i sju år. Sju roliga år, när han med världen som arbetsfält har kunnat konstatera att likheterna är större än skillnaderna mellan församlingar som Burs och San Fransisco.
Men det har också varit sju år som har kantats av dramatik.
Sven-Bernhard Fast hade inte ens hunnit tillträda sin tjänst när han informerades om att hanteringen av den kyrkoantikvariska ersättningen i Visby stift inte hade varit korrekt. Något som ledde till att bidragen till stiftet frystes under en tid.
– Så den fick jag i knät, konstaterar han.
Sedan har det fortsatt. Listan på kyrkliga drabbningar kan göras lång. Det blev storbråk när en en engelsk biskop, som var kvinnoprästmotståndare, bjöds in till en utbildningsdag. Och än stormigare blev det efter domkapitlets kontroversiella beslut att påkraga en präst som för tio år sedan hade sexuella relationer med unga flickor i sin församling. För att bara nämna några av flera av de meningsskiljaktigheter som har uppmärksammats medialt.
Inte sällan har biskopen stått i ena ringhörnan och domprosten Mats Hermansson i den andra. Sven-Bernhard Fast förnekar inte att relationen har varit frostig, men ordet konflikt vill han inte ta i sin mun.
En konflikt kräver att båda parter är på offensiven och det tycker han inte att han själv har varit. Han ser det själv som att han har gjort sitt jobb och att det emellanåt har det funnits olika åsikter om de beslut som fattats.
I flera fall har drabbningarna framför allt utspelat sig på sociala medier och den som följt debatterna har kunnat se att tonen från kyrkans egna emellanåt har varit hård.
Sven-Bernhard Fast har dock valt att för egen del hålla sig utanför Facebook.
– Man får inte vara för snabb när man är ledare för en brokig organisation som ska kunna härbärgera många riktningar och samtidigt hålla ihop. Här blir Facebook livsfarligt. Till och med e-mail kan gå för fort. Man hinner tänka efter bättre med ett vanligt brev.
Men var påkragningen rätt skött?
– Jag är inte gud. Jag kan inte säga att ett beslut är absolut rätt. Men domkapitlet gjorde en bedömning efter en väl genomförd utredning.
Borde ni inte ha tänkt mer på de unga kvinnor som hade utnyttjats av prästen?
– Nej. Vi hade att ta ställning till om han är lämplig att vara präst nu. Men ärendet var illa skött från början i och med att det inte gjordes någon utredning när det skedde. Nu är det en process på gång om att en utredning alltid ska genomföras när sådant händer.
Sven-Bernhard Fasts valspråk är "Ut omnes unum sint" – Att de alla ska bli ett". Har han lyckats med det eller har inte de ständigt pågående konflikterna snarare lett till splittring?
– Ja, det är lite trist att det har blivit så. Men när vi träffas är tonen god. Då är vi inte i luven på varandra. Det är väl så att i det lilla sammanhanget kan varje fråga bli ganska stor. Finns det några få som håller grytan kokande så märks det mycket, säger Sven-Bernhard Fast och fortsätter:
– Det bästa med Gotland är närheten och det lilla formatet och det svåra med Gotland är närheten och det lilla formatet.
Under Sven-Bernhard Fasts tid som biskop har Svenska kyrkan på Gotland genomgått stora organisatoriska förändringar. Bland annat har 20 pastorat blivit 10. Han tror att man måste arbeta vidare i den riktningen:
– Vi har en kommunal struktur och baktung organisation som måste förändras. Vi behöver enklare beslutsordningar.
Kommer kyrkan på Gotland att ha råd med alla sina kyrkor i framtiden?
– Det hänger på statsmakten. 92 medeltidskyrkor är något unikt, men i Romaklosters pastorat finns det bara 200 kyrkotillhöriga per kyrka och det går inte att bära med medlemsavgifter. Vissa kyrkor kommer nog bara att användas vid vissa högtider och begravningar.
Sven-Bernhard Fast prästvigdes dagarna innan sin 22-årsdag. När han lägger ned sin stav i maj har han varit präst i exakt 45 år.
– När jag tänker tillbaka på alla åren är det de mötena jag minns. Som präst kommer man in i alla miljöer. Vi träffar unga familjer, änklingar och enslingar som sitter i nåt pörte ute i skogen.
När Sven-Bernhard Fast funderar på vad han hoppas lämna efter sig i Visby stift handlar det också om mötet:
– Mötet och det goda samtalet. Jag hoppas att någon har fått med sig något som har varit viktigt.
Vad vill du göra som pensionär?
– Jag kommer framför allt inte att resa så mycket. Men vad det blir, det bestämmer jag inte förrän i sommar. Det finns saker jag har försakat under de här åren, jag har fem barn, åtta barnbarn och mängder av goda vänner som jag vill umgås med mer.