Du ser mig på stan, på gymmet, på fritidsgården. Du möter kanske min blick i skolkorridoren eller på fotbollsplanen. Ibland möts vi i ett bibliotek eller i en affär. Men hur ser du på mig?
Jag har flytt för att slippa krig, våld, förtryck, hot och övergrepp. Jag hade ingen framtid i mitt hemland, därför lämnade jag mina föräldrar och syskon och tog mig hit till Sverige. Det var mycket svårt och jag var inte säker på att jag skulle överleva färden.
Jag vill tacka Sverige som räddade mig! Jag har fått tak över huvudet, kläder, vård och omsorg, god mat och chans att gå i en bra skola. Jag har fått uppleva stor generositet och jag är enormt tacksam. Att vara i Sverige har gett mig hopp om framtiden. Här känner jag mig trygg och fri. Jag vill ta din hand och tacka dig från djupet av mitt hjärta.
Men plötsligt upplever jag att du tittar snett på mig. Efter att en kvinna blivit våldtagen här i Visby, en fruktansvärd handling som jag fördömer - precis som du. Jag vill be dig att inte dra alla över en kam. De som utför våldsbrott och övergrepp får inte föra min talan. Jag vill berätta för dig hur jag tänker, för jag tror vi tänker likadant. Vi vill att alla människor ska respektera varandra. Jag hoppas vi träffas på söndag då vi har möjlighet att sida vid sida manifestera för alla människors lika värde och mot våld och övergrepp.