Man sparar så mycket på gamla gårdar. När Anna Knutas hittade en restbit av ett vackert gammalt tyg bestämde hon sig för att låta det bli en hembygdsdräkt åt en docka. Det är mer än 20 år sedan, men sedan den dagen har det bara rullat på. Handarbete har alltid varit Annas stora hobby vid sidan om lantbruket, nu har sömnaden blivit hennes sätt att gestalta sina minnen.

Stuvbitar
Den första dockan i hembygdsdräkt fick snart sällskap av andra dräktdockor och när Anna väl hade börjat leta bland gamla stuvbitar och kläder föddes lusten att skapa kläderna på nytt i dockstorlek,
I vedboden vid Viby i Gothem har Anna nu samlat ett 80-tal dockor som tillsammans skapar en släktkrönika från 1800-talets slut och fram till våra dagar.
Farbror Janne, som föddes 1884, har placerats i släktens barnstol i en kolt från tiden. Tyget har Anna lånat från en av de skjortor som syddes upp till Janne när han var pojke. Annas mamma och pappa, som bodde vid Gajrvide i Gothem, har klätts upp i de arbetskläder som de alltid brukade bära. Pappan har blåblus, svart väst och vegamössa på svaj.
Annas dotter Britta finns med i många versioner, som liten tös i randig stickmössa, och som dopbarn, konfirmand och brud. Barnbarnen Bengt och Alf har klätts upp i de knallgula pullovers och mjuka byxor som de hade när de gick till fotografen på 70-talet och i de murarskjortor som de hade i spelmanslaget några år senare. Och deras barn finns också här, både som småflickor i rosa volanger och som stiliga tonårsflickor på väg till studentbal i pärlbeströdda långklänningar.

Flera upplagor
I det här gänget dyker också Anna upp i flera upplagor. Här sitter hon i hatten som hon hade på sin första skoldag, i den rutiga klänningen som hon sydde upp till sig själv inför skolresan till Stockholm på 30-talet och i vardagskläder och förkläde framför vävstolen, många år senare.
– Det är fem generationer som samlats här, summerar Anna Knutas.
Anna utgår från sina egna minnesbilder och ofta har hon dessutom fått stöd från gamla fotografier. Detaljrikedomen är därför imponerande. Där det varit möjligt har hon använt just det tyg som fanns i det ursprungliga klädesplagget, annars har hon tagit något liknande.
Och för att klädseln ska bli den rätta har hon flera gånger själv vävt upp tyger till klänningar och spunnit garner till strumpor.

Dagödräkten
När Anna gjorde en kopia av Dagödräkten sparade hon ingen möda: En hel dag satt hon i Svenskbygården för att räkna trådar i dräktens kjoltyg, sedan satte hon upp en väv med detta tyg. Och förklädet pryds, precis som originalet, av flera olika sorters virkade spetsar.
Anna Knutas är full av historier om människor och händelser från förr och när hon visar oss runt bland dockorna blir det också en berättelse om bönder och fiskare, barn och gamla, som fanns i och omkring hennes släkt.
– Jag kan gå här i vedboden och skratta för mig själv ibland, för det finns historier bakom varje docka. 
– När man blir så gammal som jag, då tänker man tillbaks. Och jag har alltid haft god fantasi och haft lätt för att drömma mig bort.