Han designar extrema hojar

Ola Stenegärd är mc-designer i München, Tyskland. Men bostaden ligger numera åter i Stånga. Ola Stenegärd och hans familj har flyttat hem efter flera år ute i världen: Pasadena, Göteborg, Santa Cruz, München.
Hem till släkten. Och de gamla hojarna.
- De flesta har försvunnit i atomer eller sålts. Men den här finns kvar, säger Ola Stenegärd och fingrar på den mintgröna "mopeden" som han fick pris för på Stockholms Hot Rod Show 1986. Då var han 16 år.
- Det var helt fantastiskt att bara få vara med på samma utställning som alla de legandariska svenska chopperbyggarna, att se deras senaste hojar live. Och att sen få pris!
Motorcykelintresset vaknade när Ola Stenegärd bara var sex-sju år. Den närmaste brodern, Lars-Erik "Dafen" Stenegärd, var i 18-årsåldern och var en stor idol.
- Han höll jämt på med hojar och bilar, han hade långt hår och spelade i rockband. Det var som att ha Led Zeppelin till storebrorsa. "Ska man ha hoj då ska man ha chopper", sa han, och då blev det så.
Fast till en början blev det choppers utan motorer. Ola Stenegärd svetsade ihop sina egna cyklar.

Lärde sig svetsa
- Mina bröder hade precis lärt mig svetsa eftersom de var trötta på att hjälpa mig.
Så småningom blev det mopeder, som kulminerade med den prisvinnande choppern. Och där kunde det kanske ha slutat, om han inte också hade haft en konstnärlig talang.
-Mamma har alltid ritat och målat. Pappa var tekniskt lagd. Men han stöttade mig alltid med det konstnärliga och så sökte jag till Gotlands konstskola.
Och det var där som det avgörande mötet ägde rum: med läraren Örjan Ringbom.
-Han la ihop mina tekniska kunskaper med mina konstnärliga. "Det är klart att du ska bli industridesigner", sa han. Och då trillade polletten ner. Örjan är väldigt bra på att se vad folk har för potential. Han har betytt mycket.
Ola Stenegärd sökte till Konstfack.
- Jag hade tur. En av lärarna i intagningsnämnden var hojintresserad, och så kom jag in direkt.
De två sista åren av utbildningen gick Ola Stenegärd på transportsdesignprogrammet på Art Center College of Design i Pasadena, Kalifornien. Examensarbetet var en motorcykel för den italienska firman Aprilia.
- När den visades upp var den bara ett tomt skal. Nu står den i mitt garage i München. Och den har modellåret 2010, så ännu har jag tid på mig att göra den klar...
Efter utbildningen var det dags för hundåren - som bildesigner.

Inte förtjust i bilar
- Jag är inte alls förtjust i bilar, men alla sa att det var bra att börja med det. Så jag ville prova det för att få det ur systemet.
Det blev jobb på Saab i Trollhättan och boende i Göteborg med pendling varje dag.
- Jag var med på ett hörn på konceptbilen 9-x. Det var en sportkombi som fick väldigt fint mottagande, men den premiärvisades den 11 september 2001... Sedan var jag med och ritade på 9-3 kombi.
- Men så var det en lärare jag hade haft som ringde och hade ett jobb på Indian Motorcycles. De skulle återuppstå och utmana Harley-Davidson.
Flytten gick tillbaka till USA - för gott, trodde både Ola Stenegärd och hans fru Terese. Men satsningen på Indian höll inte.
- Det fanns mycket pengar men det var fel folk bakom styret så det hände ingenting. Dessutom började vi tröttna på USA:s försäkringssystem. Så när det började gunga under fötterna sökte jag några andra jobb, bland annat på BMW.

Hade tur
Ola Stenegärd hade "tur" igen: BMW sökte precis en designer. Och så fick han det jobb som han haft i fem år nu.
Men varför BMW? Det förknippas ju inte med vare sig choppers eller roadsters?
- Jag var sugen på BMW. Jag hade hört mycket bra om dem som arbetsgivare och om cheferna. Och alla hojföretag måste söka nya kunder. Jag kom in precis när föryngringskuren började.

Ansvarig formgivare
Den här senaste skapelsen, HP2 Sport, vad har din roll varit?
- Jag var ansvarig formgivare. Det var jag som höll i pennan - och då menar jag pennan. Den är till hundra procent ritad på papper.
Vad är viktigast, linjerna eller de tekniska prylarna?
- Varje projekt börjar med en marknadsanalys - vem kan vi sälja den här hojen till? Och som industridesigner är man ingen konstnär. Man måste kunna anpassa sig. Företaget måste kunna sälja grejen.
Vad betyder musiken när du jobbar?
- Det är bra inspiration. Jag kopplar av och tänker inte så mycket utan jobbar mer undermedvetet.
Din yngste son är bara ett och ett halvt år. Hur fungerar det med familjen här i Stånga och jobbet i München?
- Så länge Terese och barnen orkar så fortsätter jag. Resan tar bara fyra timmar från dörr till dörr om det flyter på. Jag jobbar i München kanske två veckor, och så försöker jag vara hemma några extra dagar efter helgen. Ibland kan jag jobba här ifrån också.
Du äger gamla mejeriet i Stånga tillsammans med dina bröder. Hur mycket hinner du engagera dig i bygden här?
- När jag är hemma vill jag vara med familjen. Men lite hinner jag vara med och fixa på mejeriet. Vi vill kunna hyra ut det så att det blir något vettigt av det.

Skitkul
Vad tycker du om att dina barn verkar bli lika intresserade av motorcyklar som du?
- Det är skitkul! Saga kör också, men jag tror att hon mest är en hästtjej.
Vilken är Gotlands bästa motorcykelväg?
- Den som går mellan Ardre och Katthammarsvik. Den är kuperad och kurvig och lagom doserad. Och så Gotland Ring förstås!
Varför är du tatuerad?
- Jag vet inte. Det har alltid hört till både hojsvängen och hårdrocksvängen. Jag har ritat många tatueringar till mig själv och mina kompisar.
- Men så finns det ju TUT - Tuff Utan Tatueringar, som en kompis till mig myntade. Går man på Motörhead utan tatueringar, då sticker man ut!