Lisbeth Palme, nu förstår jag varför du tutade

Eftermiddag i juli i mitten av nittonhundranittiotalet. Jag är runt tio år gammal och befinner mig på Fårö med min familj och min bästa kompis Josefin. På förmiddagarna medverkar vi på Barnkörveckan och på eftermiddagarna badar vi oavbrutet på Sudersand där vi bor i en lånad husvagn. Våra tankar kretsar mest kring höjden på dagens vågor, samt runt Egil, körledarens son som sjunger så hiiiimla fiiiint och är hiiiimla sööööt. En dag åker vi upp till affären för att handla. Det var på den tiden då affären ännu låg åt kyrkan till och alltså en ganska bra bit från campingen. När vi vandrar bland hyllorna i den lilla lanthandeln blir min gamla rödhätta till mamma alldeles till sig. Hon viskar högljutt och pekar odiskret mot en äldre dam med grå page och glasögon, som också befinner sig i affären. Av den hispiga gamla gråsossen till morsa får vi veta att ingen mindre än Lisbeth Palme befinner sig i samma lokal som oss. Vi som inte upplevt Olof P´s storhetstid förstår inte riktigt grejen med tanten som hamnar bakom oss í kassan, utan fortsätter obekymrat diskutera Egils senaste solosång och hurvida det möjligen var så att han lade märke till oss eller inte på förmiddagens körträning.

När allt är betalat och klart får jag och Josse för oss att vi ska ta en längre promenad tillbaka till campingen istället för att åka med de andra. Jag minns inte riktigt varför, men troligen hade vi hemlisar som behövde avhandlas utom nyfikna familjemedlemmars närhet.

Vi börjar gå bredvid varandra på den smala landsvägen mot campingen.

Mitt i en spännande analys av Egils vackra lockar tutar en omkörande bil på oss. Tutningen är lång, ruskigt arg och har ett rejält eftertryck. Vi vänder oss hastigt om för att identifiera denna ilskna människa som uppenbarligen önskar oss åt skogen. I bilen som ilsket tutande kör om oss sitter Lisbeth Palme. Hon ser sammanbiten ut och släpper tutan för att istället ilsket hytta med ena näven åt oss, skitungar, som går i bredd på den smala landsvägen.

Vi blir helt paffa. Eftersom vi är två väluppfostrade flickor börjar vi försträckt istället att gå i led, samtidigt som vi högljutt pratar av oss chocken av tillrättavisningen. Lisbeth Palms har just hytt med näven åt oss. Lisbeth Palme tycker att vi är ohyfsade och rena trafikfaror!

I många år efter det har jag stillsamt betraktat cyklister och promenister som valt att ta sig fram i bredd på Gotlands smala vägar. Jag har känt med dem alla (jag själv går dock ytterst sällan i bredd..). I tanken haft minnet av den långa promenaden tillbaka till campingen som mot slutet blev ganska tyst då det var ansträngande att tvingas skrika det man ville ha sagt. Och jag har aldrig röstat på socialdemokraterna. Trots gråsosseursprunget. Aldrig.

Förens nu. Hösten 2010 lade jag min första röst på en socialdemokratisk politiker. Sommaren 2011 utdelade jag en kraftig tillrättavisning till två i bredd- vandrande människor.

Jag gick till och med steget längre än Lisbeth och valde att istället för att hytta med näven, sticka ut ett välriktat långfinger åt de unga tu, som tidigare hånskrattat åt den farliga trafiksituationen som orsakades av deras promenad bredvid varandra på vägen ner mot Ronehamn. Herregud våra barn satt ju i bilen! Våra dyrbara, dyrbara barn!

Och nu Lisbeth, förstår jag dig. Det du såg den där sommardagen straxt utanför gamla affären på Fårö, var två små barn, arm i arm på en smal, vältrafikerad väg. Du blev säkert rädd, rädd för att skada oss eller för att någon annan skulle skada oss! Du oroade dig för oss!

Man ska värna om barnen och om barnens säkerhet i trafiken. Låt oss alla hytta med nävarna lite oftare. Låt oss alla bli lite mer som Lisbeth.

 

Läsarkommentarer:

Lisbeth Palme, nu förstår jag varför du tutade

Nyheter

Annons