Logga in
Logga ut

Miljöpartiet måste slopa språkrören

Det är inte lätt att vara miljöpartist 2018. Efter ett katastrofval lyckades partiet med nöd och näppe klamra sig över riksdagsspärren men förlorade på vägen fyra av tio väljare. Som om det inte vore nog befinner sig nu riksdagens minsta parti i en oändlig följetong gällande regeringsfrågan där det inte står klart om Miljöpartiet får vara med i nästa regering, eller om de ens behövs. Så marginaliserade har partiet som bara för några år sedan befann sig i sin guldålder nu blivit. 

Annat var det under EU-valet 2014. Då var det lika hett att rösta på Miljöpartiet som att bo på Söder och gilla Håkan Hellström. Partiet fick 15,41%, och slog därmed Moderaterna med god marginal och blev Sveriges näst största parti. I dagsläget känns det som att den framgångsvågen skedde i ett parallellt universum, för inte ett spår av det framgångsparti de då var finns i dag kvar hos de gröna miljövännerna.

Nyligen gick också Gustav Fridolin ut och aviserade att han ämnar avgå som språkrör vid partiets kongress i maj. Och det är med en bitter eftersmak han lämnar. Underbarnet Gustav Fridolin blev aldrig något mer än just underbarnet Gustav Fridolin. Han är numera, som podcasten Lilla Drevet uttryckte det: ”Barnskådisen som inte längre är söt”. Det är en träffande formulering om den så länge klart lysande stjärnan på den miljöpartistiska himlen. Han slutar inte med flaggan i topp. Han slutar istället som Sveriges minst omtyckta partiledare enligt alla förtroendemätningar.

Eller förlåt, låt mig omformulera. Han är ju inte en partiledare, han är ju ett språkrör. Och det är nog där Miljöpartiets stora problem ligger.

Mediesamhället 2018 ställer krav på ett ansikte och två riskerar att röra till det. Därför är det inte mer än rimligt att Miljöpartiet skrotar sin (förvisso fina) idé om ett jämställt ledarskap med två språkrör av två olika kön. För människor tycker om rutiner och tydlighet, och ett parti bygger en stor del av sin profil på sin partiledare. Då tycker man inte om att sätta på en partiledardebatt utan att veta om det är Gustav Fridolin eller Isabella Lövin som ska debattera. Det har man som parti inte råd med, framförallt inte om man är ett som skvalpar runt riksdagsspärren. Det är inte en slump att Miljöpartiets språkrör allt som oftast är de partiledare med minst förtroende i undersökningarna. Det är inte annat än rimligt med tanke på det delade ansvaret som innebär mindre tid för var och en av språkrören att profilera sig. 

Grön ungdoms språkrör Hanna Lidström är inne på samma linje, och hon hoppas att partiet övergår till att ha en partiledare eftersom: ”det blir tydligt vem det är som syns och dels att den personen får ett tydligt mandat att leda partiet. Nu blir det lite halvmesyr, ingen sticker fram och ingen litar på någon”.

För görs inget åt den nuvarande situationen kan jag sätta hela Gustav Fridolins skolbudget på att Miljöpartiet åker ur nästa riksdagsval. Sedan de satte sig i regeringsställning har de misslyckats med det mesta, och i årets valrörelse, där partiet hade ett ypperligt tillfälle att sätta klimatfrågan på kartan, misslyckades de fatalt.

Stora delar av Sverige stod i brand under sommaren och människor var för första gången PÅ RIKTIGT oroliga över klimatet. En undersökning utförd av Demoskop visade att klimatfrågan seglade upp som den näst viktigaste valfrågan. Klimatet gick från ingenting till allting.  

Men miljöpartiet lyckade inte förvalta den möjligheten trots sommarens extremväder med landets blickar riktade mot klimatfrågan. Partiet omvandlade inte miljökrisen till vunna röster, man omvandlade istället miljökrisen till förlorade röster. Det är inte annat än ett stort fiasko.

Så nu måste partiet göra om och göra rätt för att inte uppleva ytterligare en nära döden-upplevelse i nästa riksdagsval. Det gör man genom att ha en partiledare, och inte två.

Valdagen är här och jag är livrädd

Häromveckan gick jag och röstade för första gången. En dag jag drömt om länge. Att känna att jag påverkar det land jag bor i. Att få möjligheten att utnyttja min rätt som medborgare. Det var en otrolig känsla, hade jag önskat att jag kunnat sagt.

För riktigt så underbart var det inte. Jag gick inte dit med ett leende på läpparna och tänkte på hur jag längtat efter den dagen sedan jag var 16 år och skrev en arg insändare för att jag inte var berättigad rösträtt.  

Nej, istället hade jag hade en golfbollsstor klump i magen när jag gick in i vallokalen, och klumpen har bara växt sedan dess. Idag är klumpen i magen lika stor som en fotboll.

Klumpen består av en känsla av hopplöshet. En känsla av enorm frustration och maktlöshet inför det faktum att Sverigedemokraterna ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

För nu står vi ju här. Vid mållinjen. Valdagen 2018. Den dag jag har varit rädd för i fyra år. Det val som av mycket att döma kommer att gå till historieböckerna.

För det här var valet när rasism blev normaliserat. Det här var valet då det inte längre var tabu att rösta på ett parti som representeras av nazister i kostym. Det här var valet då det bara var en enda partiledare som drämde näven i bordet och blev förbannad på riktigt när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson uttryckte sig vidrigt rasistiskt under bästa sändningstid.

Det här var valet då jag och många andra slutade säga ifrån. Valet när vi satt på middagar och var tysta när människor i vår omgivning var främlingsfientliga. Det här var valet då rasismen spred sig till varenda IKEA-säng i hela landet.

Jag hoppas att ni sov gott i natt, på era IKEA-sängar. För idag vaknar vi för sista gången upp i ett Sverige som inte befinner sig i kaos. För imorgon, oavsett valresultat, kommer vi vakna i ett nytt slags land.   

Ett Sverige där en plötsligt maktgalen Ulf Kristersson kommer att bli statsminister. Det har han gjort klart för hela svenska folket. Han säger att om alliansen blir mindre än de rödgröna är han ändå inte beredd att släppa fram Stefan Löfvén som statsminister. Det betyder att om alliansen blir större än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Om alliansen blir mindre än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Enda troliga scenariot är då att ta makten med stöd från Sverigedemokraterna.

Det här är alltså valet när Sveriges nästa statsminister lär ta makten med hjälp av rasister.

Och han kommer att jubla.

Konflikträdslan är starkare än mina värderingar

Gick och beställde sushi igår. ”Jag äter här, tack”, sa jag.

Jag fick maten i en take away-låda. Förmådde mig inte säga till dem att ge mig en vanlig tallrik så jag kunde äta i restaurangen som jag sa att jag skulle göra när jag beställde. Istället gick jag till en parkbänk en bit bort och åt skamset sushin som packats för hemtagning.

Jag tror inte personalen hade blivit arga om jag bett dem lägga upp sushin på en tallrik. Men jag vill inte vara till besvär. Det blir bäst så. Bättre att jag blir besviken på er än att ni blir besvikna på mig, tänker jag samtidigt som jag slafsar i mig sushin från take away-lådan som jag inte ville ha men som jag ändå har eftersom jag var för konflikträdd för att säga till.

Nyligen ringade Andrev Walden i en tweet fint in känslan av konflikträdsla:

”Peak konflikträdsla nyss när jag beställde (och betalade) för en bamse med mos, fick en bamse med bröd och sa ”perfekt”. Äter nu bamse med bröd och undrar hur långt under beställningen de hade kunnat gå utan min protest. Ett korvbröd med ketchup? En servett vikt som en svan?”.

Jag hade accepterat en servett som inte var vikt som en svan också.

Det kan tyckas harmlöst att vara en ängslig själ som inte vill ställa till med trubbel för medmänniskor. En kille man är sams med och som inte säger emot. Men konflikträdslan finns med mig när det är allvarligare konflikter än om jag ska äta maten från en tallrik eller från en take away-låda.

Om jag sitter på en middag och någon i sällskapet (oftast en man, men jag vet inte, eller, jo, jag vet ju, det är oftast en man) säger något rasistiskt, så borde jag naturligtvis höja rösten och fråga varför han säger sådär. Men jag gör det inte. Jag piper. Vill inte förstöra den goda stämningen. Snart kommer ju maten in och om jag gör ett mothugg blir det irriterad tystnad när vi äter och jag hatar tystnaden och därför är jag tyst när han är rasistisk.

Konflikträdslan visar sig vara starkare än mina värderingar. Det gör mig feg eftersom det betyder att jag anser att människor kan vara idioter utan att mötas av protest. Bara idioterna inte är sura på mig.

Nazister står utanför mitt hus

Jag går vid mitt hus som ligger intill Södertorg i centrala Visby. Ni vet, precis vid den där lilla gräsplätten med det harmoniskt vackra körsbärsträdet. En trygg plats, fram tills nu. För plötsligt demonstrerar nazister bara ett stenkast bort. 

Hitlerhyllande och öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen har fått tillstånd av polismyndigheten att under veckan få ställa upp bokbord, talarutrustning och att dela ut flygblad där man kan läsa hyllningar till våldsdömda nazister och texter med budskapet att demokratin ska avskaffas. Detta mitt på Södertorg. Det är så fruktansvärt att se det hända på den plats som är så förknippat med min barndom. Den plats som för mig är så förknippat med trygghet. 

Jag ser de skräckslagna blickarna på förbipasserande vid torget, samma skräck som jag känner själv. Vi alla tänker ”hur kan detta få ske igen”. Det fullständigt kokar inom mig när jag ser de vita pikétröjorna med NMR-tryck på ryggen, de obehagligt mörka solglasögonen och de rakade skallarna. 

Min första instinkt är såklart att skrika något. Jag vill bara få ut min frustration, vill få dem att försvinna från mitt barndomstorg. Vill försöka banka in i deras tomma skallar att de inte förstår. Men jag vågar inte. För jag är rädd.

Och det finns fog för att vara rädd. Jag är inte heller ensam. Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca trakasserades av en grupp NMR:are. Snart bokade hon om sin båtbiljett och lämnade Gotland. Hon är också rädd.

Utanför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält kastades Christina Toledano-Åsbrink till marken när hon försökte hindra nazister från att veckla ut sin banderoll. Hon är också rädd.

Tänk er de unga HBTQ-personer som inte vågar åka till Almedalen för att nazisterna begränsar deras friheter. De är också rädda.  

Vi är alla rädda. 

Jag vill inte vara med om att vakter ska behöva stå utanför tälten för att skydda våra demokratiska samtal mot nazister. Jag vill inte att misshandel och trakasserier kastar ett mörker över veckan som ska vara den största hyllningen till demokratin. Jag vill inte att människor flyr Almedalsveckan av ren rädsla.

Men vad kan vi göra? Motdemonstrera? Ja, vi gör så gott vi kan, men det krävs mer än så. Lagstiftningen räcker uppenbarligen inte till. Den måste helt enkelt skärpas. För NMR är våldsbejakande. Det är en nazistorganisation som Säpo bedömer har förmåga att begå terrordåd. Att deras närvaro under veckan ens diskuteras är ofattbart. De har inget på Almedalsveckan att göra. NMR är demokratins fiender.

Det är först när nazisterna försvinner från våra torg som vi inte behöver vara rädda längre. 

Jag är rädd för minnet

Jag berättar om en händelse jag varit med om för mina vänner. Det är en bra historia, det vet jag. När jag belåtet lutar mig tillbaka efter att ha berättat klart säger en av mina kompisar häpet: ”Det är ju för bra för att vara sant!”. Han säger det ironiskt. Han tror ju på historien. Han menar det inte som något anklagande.

Men plötsligt börjar jag själv ifrågasätta min berättelse. Var det verkligen det som hände? Har jag inte bara kryddat den och fyllt i de luckor som fattats i mitt minne med information som just är ”för bra för att vara sann”?

Jag vacklar.

Snodde jag inte bara historien från någon annan? Jag minns inte längre.

Mitt minne har alltid varit dåligt. Det är därför jag är rädd för det.

Minnet bestämmer åt dig vad du ska komma ihåg och hur länge du ska komma ihåg det med brutal selektivitet. Något jag med klarhet visste för en vecka sedan finns plötsligt en dag inte i min minnesbank. Utan att jag kan göra något åt det.

Jag kan minnas en händelse tydligt, och när jag tänker på minnet spelas det upp som en film i mitt huvud. Det är HD. Kristallklar bild. Sedan bleknar minnet långsamt bort. Minnet seglar iväg ifrån mig. Minnesbilderna blir grumligare och grumligare, kvalitén på filmen blir sämre och sämre. Till slut är det bara fragment. Filmen i mitt huvud försvinner.

Dock har jag respekt för minnet. Jag beundrar det. Jag fascineras av hur lite det krävs för att jag i tankarna ska förflyttas i tid och rum. Det kan vara doften av blöt asfalt som får mig att minnas när jag var på väg hem efter en utekväll. Det kan vara en takt i en låt som får mig att tänka på en annan låt med samma takt som jag lyssnade på precis när min hund dött och jag kände mig ledsnast i världen.

Men minnet skrämmer mig fortfarande, eftersom människan i mångt och mycket bara är minnen. Det är grunden till vår identitet. Utan mina minnen är ju jag inte jag. Jag är beroende av mina minnen för att veta vem jag är.

Vi har Alzheimers i släkten, och skräcken inför vad sjukdomen i vissa fall innebär är enorm. Tänk att inte kunna minnas sig själv, sina egna barn, eller att inte veta vad din livspartner heter. Det är att vara kvar rent fysiskt men att inte vara där. Att långsamt förlora sin identitet, sina minnen, sitt liv.

Så när jag inte minns blir jag rädd. För då vet jag inte längre vem jag är.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggare

Krönikörer