Logga in

Älskade älskade värld

Visby Hur kommer det sig att året är 2019 och människor fortfarande inte blir accepterade för deras sexuella läggning? Hur är det ens möjligt? Jag förstår verkligen inte.

Nigel Shelby avslutade sitt liv för några dagar sen, anledningen var mobbning. Nigel blev 15 år gammal, han bodde i Alabama och han berättade för sin omgivning att han var homosexuell för två år sen. Och helt plötsligt blev mobbningen för mycket och han avslutade sitt unga liv. Han mobbades på grund av sin sexualitet.

Att en människa avslutar sitt liv är alltid svårt att sätta ord på, det finns inga ord som räcker och alla har sina egna orsaker. Men när det gäller unga människor som avslutar sitt liv på grund av mobbning, då känner jag att jag måste säga något. Även fast jag inte riktigt vet vad jag ska säga, förutom att det gör mig så arg. Jag förstår inte hur barn kan vara så elaka mot andra barn, var kommer det ifrån?

I år är 40 år sedan Socialstyrelsen beslutade att stryka homosexualitet som en sjukdom. Jag tänker att det borde ha hänt mer på 40 år, men varje dag ser vi bevis på att det inte har gjort det. Vår värld är fortfarande homofobisk på många, många sätt. Unga människor mår fortfarande dåligt, och siffran på unga människor som avslutar sina liv är fortfarande inte 0.

Jag kollar på dokumentären ”En armé av älskande” som finns på SVT, om homorörelsen på 70-talet, där män och kvinnor marscherade på Sveriges gator för att kämpa för deras rätt att leva precis som dom vill. En rörelse som vi idag kanske ses som en evighet sen, men den behövs fortfarande. Kampen om allas rätt till att få vara den man är och få älska vem man vill.

Älskade älskade värld, ska det vara så jävla svårt att bara få leva som den människa man föds till.

Feminist eller inte feminist, så länge du inte är oskön

Visby Gud vad jag önskar att Internationella kvinnodagen inte fanns, eller rättare sagt, att det inte hade behövts finnas. Alla pratar hela tiden om hur jämställt Sverige är, för att det är ett av världens mest jämställda länder. Det kanske är sant, men innebär det alltså att vi bara ska sluta nu, bara låta samhället vara och låta det knalla på som att allt är lugnt?

Personligen så tycker jag ju att det inte är så, jag tycker inte att det är så bra som det kan bli. Det finns så mycket som vi behöver ändra på i samhället att jag inte ens orkar skriva allt, för det tar fan aldrig slut. Varje dag så möter kvinnor utmaningar på olika sätt. Många tror att det handlar om att vi ska ha lika lön för lika arbete (det hade varit härligt om det bara handlade om det, då hade kanske kampen blivit lite lättare). Men så är det ju inte. Det är så himla mycket mer.

Det är som att vi aldrig gör något rätt, om vi sminkar oss så sminkar vi oss för mycket och om vi inte sminkar oss så är vi fula. Eller när en tjej har mycket sex, då anses man vara en slampa (och man får även höra att man förtjänar att bli våldtagen för att man är så lösaktig), men har man då istället inte sex överhuvudtaget så är man för pryd (och då får man höra att man bara behöver lite kuk). Det tar liksom aldrig slut.

Det som nog egentligen är det värsta att det många gånger är kvinnor som säger det här till andra kvinnor. Varför kan vi inte bara backa varandra och uppmuntra varandra till att leva som man vill (så länge man inte gör någon annan illa)? För det rör väl inte någon annan i ryggen om jag sminkar mig väldigt mycket ena dagen och sen nästa dagen går jag direkt upp ur sängen utan att ens kolla mig i spegeln? Det har ju ingen annan att göra med. Det är som att vi är så inne i patriarkatets klor och har tappat makten över oss själva, så att vi inte ens kan ta egna beslut och tänka efter över vad det är vi säger eller tänker.

Om vi ska kunna förändra samhället och vårt sätt att tänka så måste vi ju för fan hålla ihop. Vi måste komma ihåg att tacka och hylla dom kvinnor före oss, utan dom hade jag aldrig vågat vara den jag är. Det betyder också att det är min och din uppgift att göra likadant för nästa generation kvinnor, utan oss kan inte framtidens kvinnor fortsätta kampen. Kampen har bara börjat och den kommer inte ta slut, vi har för mycket som behöver förändras.

Även om just du kanske inte kallar dig för feminist så betyder det inte att du har rätt att snacka skit om andra kvinnor, du vill väl inte att vi ska backa 100 år i tiden? Plus att det är ett fruktansvärt trist beteende att vara en otrevlig person. Så försök att ändra ditt tänk, jag säger inte att du måste bli feminist, jag säger bara att det faktiskt finns en anledning till att feminismen behövs. För utan den hade du antagligen inte haft det livet du idag har.

Feministbloggen är tillbaka!

Visby Det där är nog den klyschigaste rubriken som jag någonsin kommer att ha, för ja jag skriver ett inlägg igen, men frågan är om jag verkligen är tillbaka och varför jag måste vara feministbloggen. Jag är en helt vanlig människa som fick börja skriva här för några år sen och är feminist. Jag vet inte om det är för att jag är den enda feministen som skriver eller om jag passade så bra in i den mallen att bli just en feministblogg. Är det något speciellt som jag har sagt som har upprört vissa människor, är det för att jag är en uttalad feminist eller är det för att jag är en ung tjej? Det finns så många frågor i livet men så få svar (kanske borde titulera mig som filosof också).

Nej men julen är här, eller den var här, snart är det ett nytt år med nyårskrönikor och tips på hur du ska banta bort julmaten som du har njutit av eller pressat i dig, lite beroende på vad du är för typ av människa. Själv älskar jag julmat och känner att jag har ätit för lite av det, rödbetssalladen tog slut alldeles för fort, när jag kommer hem till Linköping igen så ska jag rulla nya köttbullar och springa till affären för att köpa sill, älskar fan sill. Hur som helst, gör din grej, struna i vad folk säger att du borde göra. Mitt enda nyårslöfte som jag hade förra året och tänker ha i år igen är att va snäll mot kroppen och själen.

Förra året började jag att träna, träna för att vara snäll mot kroppen, fy fan vad jag hatade att jag älskade det. Det var inte en del av min identitet att träna, det var så mycket fel och jag ville inte tycka om det. Men min själ mådde ju bra av det, så det fick helt enkelt bli en del av min nya identitet. Det blev också mitt sätt att bli snäll mot kroppen och själen, eftersom jag mådde bra och kände mig mäktig när jag lyfte tunga grejer. (Jag brukar alltid säga till mina kompisar att jag vill testa nya maskiner på gymmet för att det ser coolt ut och jag vill känna mig cool, för jag tycker det är coolt att jag kan lyfta tunga grejer.)

Så kontentan av denna lilla text är helt enkelt: Skit i att banta, var snäll mot kroppen och själen istället. Din mage är fin, speciellt med massa mat och kakor i, det är som att den blir mer inbjudande att gosa med då. Träna om du vill träna, annars skit i det. Säg inte så elaka saker till dig själv i ditt huvud. Det kommer inte att hjälpa. Ge dig själv komplimanger, som att du är en snäll person, bra på att laga mat, bra på att ligga i soffan och äta chips, att du är rolig, att du är bra på att ta det lugnt, eller att du är bra på ditt jobb, du är bra patt vara själv, du är bra på att fisa, du är bra på att snusa, bra på att ge andra komplimanger, bra på att måla en perfekt eyeliner, bra på att borsta dina tänder.

Du kan alltså vara bra på hur många sätt som helst, men du glömmer bort att säga det till dig själv. Så om du vill ha tips på ett bra nyårslöfte så är det helt ok att låna mitt. Att vara snäll mot sig själv, både kroppen och själen.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och fortsätta äta chips i soffan.

Pappakroppen

Linköping Hej på er, det var ett tag sen sist, men det är sånt som händer. 

Jag har faktiskt funderat på om jag ska sluta skriva här, det känns ärligt talat lite underligt att skriva på helagotland när jag inte ens befinner mig på Gotland, jag är ju i Linköping och studerar. Men ibland så kommer jag ju på saker som jag vill skriva om, så jag tänker att så länge som helagotland tycker det är okej att jag skriver här och så länge jag har saker att skriva om, så tänker jag fortsätta helt enkelt.

En sak som jag har tänkt på den senaste tiden är det här med pappakroppen och pappamagen, den nya trenden som innebär att pappor ska vara nöjda med sig själva och sina kroppar. Som när David Lindgren i Melodifestivalen gör ett nummer och blir hyllad av svenska folket för sin pappakropp, kroppen som inte har ett sexpack eller är extremt vältränad. En vanlig kropp helt enkelt. 

Det som jag tycker är mest intressant med just det här att David Lindgren blir hyllad för sin pappakropp är att i samma veva som hela Sverige pratar om pappakroppen, så pratar hela världen om Lady Gagas framträdande på Super bowl och hennes mage. Där folk tycker det är fel och äckligt att hon visar sin mage som inte heller är extremt vältränad. Hon blir helt enkelt fat shamed, där folk tycker att hon borde ha klätt på sig mer och inte visat upp sin naturliga kropp, för det är något man inte gör...

Först och främst förstår jag inte varför det är en sån stor grej att Lady Gaga inte har en perfekt mage och får massa skit för det. Lady Gaga är väl också människa med en mänsklig kropp som inte ser ut som en tvättbräda. David Lindgren blir ju hyllad för att han vågar visa hud i en helt vanlig kropp. Vad är skillnaden?

 

Borde vi inte hylla alla kroppar?

Pappakroppen, mammakroppen, studentkroppen, tonårskroppen. Kroppen är ju helt fantastisk och är oftas väldigt snäll mot oss, då borde väl vi vara snäll mot kroppen tillbalka. Som att tänka snälla saker om den, inte tänka på att kroppen är lite tjock, utan kanske tänka på hur mjuk och mysig den är.

Kontentan av det hela är väl att vi ska vara snälla mot våra egna kroppar men också mot andras kroppar. Kroppen är värdefull och vi borde ta hand om den på alla sätt och vis. Jag brukar titta på min kropp i spegeln och säga något snällt. Det borde ni också göra.

Ta hand om er och era kroppar!

//Antonia

Låt ungar få vara ungar

Linköping Året är 2016, månaden är december och som vanligt är det nu många tyckare vaknar till liv, det närmar sig ju lucia. Vi har redan en person på Helagotland som har uttryckt sig i hur fel det är med en pojke som lucia. Att det är flickor som ska vara lucior och pojkar ska vara sjärngossar eller pepparkaksgubbar. Grejen är ju att alla barn gillar glitter, alla barn vill ha på sig en krona som lyser, varför ska vuxna människor då säga "Nej du får inte ha på dig en lysande krona för att du är pojke!".Kan ungar inte bara få ha på sig det dom vill? Det är en luciakrona, det är inte hela universum som den lilla pojken har på sitt huvud. 

Det hela handlar om en Åhléns reklam där det är en bild på en pojke som lucia. Det är en väldigt gullig bild på ett väldigt gulligt barn, med en luciakrona på sig. Jag förstår verkligen inte hur det kan uppröra så många människor. Låt ungen få ha på sig en luciakrona, det är väl inte jordens undergång?

Kalle har rätt i att han har upprört en del människor, antagligen ganska många. Jag är en av dom, för jag tycker att det inte ska spela någon roll om ungen har en luciakrona på sig eller inte. Låt ungen få ha det, vad rör det honom i ryggen helt ärligt? Det är väl bara fint med fler barn som springer omkring med luciakronor och lyser upp Sverige i vintermörkret.

Ni som har hängt med i debatten vet också att det handlar om att pojken i fråga inte är vit. Människor tycker att det är helt absurt att det inte är en blond liten flicka som är lucia. För enligt våra traditioner är det alltid blonda tjejer som är lucia eller tärnor (se bara på Gotlands lucia för i år). Vi får inte ändra på våra traditioner helt enkelt. För ändrar man på traditioner så håller världen på att förändras och förändring är ju dåligt! 

Kalle skriver även om att begreppet rasism borde utrotas och i stället ersättas med bergreppet mobbning. Jag googlade lite snabbt för att få fram en förklaring vad de olika orden betyder, eftersom det var svårt att se skillnaden.

Enligt Svenska akademiens ordlista står det såhär:

"Mobba, utesluta ur kamratkretsen, illa behandla, förtrycka kamrat."

"Rasism, en åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde och bör ha olika ställning i samhället."

Rasism och mobbning är inte samma sak, det är två olika ord medtvå olika betydelse. 

Jag vill avsluta med att säga såhär, en del traditioner behövs piffas upp lite, det behövs även nya och jag lovar att jorden inte går under bara för att pojkar har på sig en luciakrona eller att flickor har en strut på huvudet. Ungarna kanske till och med vill ha både och på sig.

Låt inte traditioner hindra fantasin. Det är ju trots allt bara lucia.

Du klarar allt

Linköping För nästan ett år sedan så började plugga en distansutbildning som handlade om politik och att utveckla sina egna politiska idéer och det var så himla svårt. Jag förstod ingenting och kände mig allmänt dålig. Så jag bestämde mig för att ge mig själv lite pepp och lite positivitet mitt i allt det svåra. Så jag skrev en lapp som jag satte mitt på datorn som är det första jag ser när jag öppnar den. Det står Du klarar allt Antonia

Just nu sitter jag i Linköping och tanken är att det är här jag ska vara dom närmsta fem kommande åren, för jag ska utbilda mig till lärare. Det är en underbar stad (inte som Visby dock, men det finns inget som slår Visby) och jag mår bra, men det är svårt, riktigt riktigt svårt. Varför var det ingen som berättade hur tufft det är att plugga? Det är svårt, jobbigt men också väldigt roligt, tiden flyger förbi och nu har det gått tre månader. Galet!

Häromdagen så fick jag reda på att jag hade kuggat på en tenta. Det var en riktigt käftsmäll, en sån där som får hela ens värld ur balans, det var tungt. Alla kanske inte tycker att det är så jobbigt, men för mig var det verkligen det, jag kuggade på en tenta. Alla hade sagt "man kommer kugga på någon tenta, det gör alla!" Det kanske man gör, men jag var inte beredd på att det skulle slå mig i ansiktet så hårt. Men det gjorde det och nu i efterhand så förstår jag varför jag inte klarade den och jag har börjat plugga till omtentan som är snart. (Hejja Hejja!)

Jag vet att ni antagligen inte är så intresserade av att läsa om hur jag inte klarade tentan, men det jag vill få fram är att man ofta skriver och pratar om hur lätt allting är, när det kanske inte är så lätt för alla. Vi fokuserar mycket på hur lyckade vi är, att vi ser bra ut på bilderna som vi lägger ut, den perfekta familjen, den perfekta skolan, den perfekta staden, det perfekta livet. Vi pratar inte om det svåra, det som gör ont och det man inte alltid är stolt över, för det är fult.

NEJ! Det är inte fult, det är MÄNSKLIGT!

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, ibland känner man sig ful, ibland kuggar man på en tenta och det är helt okej. Men det viktigaste som man inte får glömma bort är att DU KLARAR ALLT. Det omöjliga är inte omöjligt, det tar bara lite längre tid.

När jag öppnade upp datorn nu så såg jag min lapp och jag insåg att jag kommer klara tentan, för jag klarar allt även om det tar lite längre tid.

Namn: Antonia Broén
Det här är jag: Feminist, samhällsintresserad och bara jävligt tuff
  • Senaste blogginläggen

Bloggare

Krönikörer