Logga in
Logga ut

Älskade älskade värld

Visby Hur kommer det sig att året är 2019 och människor fortfarande inte blir accepterade för deras sexuella läggning? Hur är det ens möjligt? Jag förstår verkligen inte.

Nigel Shelby avslutade sitt liv för några dagar sen, anledningen var mobbning. Nigel blev 15 år gammal, han bodde i Alabama och han berättade för sin omgivning att han var homosexuell för två år sen. Och helt plötsligt blev mobbningen för mycket och han avslutade sitt unga liv. Han mobbades på grund av sin sexualitet.

Att en människa avslutar sitt liv är alltid svårt att sätta ord på, det finns inga ord som räcker och alla har sina egna orsaker. Men när det gäller unga människor som avslutar sitt liv på grund av mobbning, då känner jag att jag måste säga något. Även fast jag inte riktigt vet vad jag ska säga, förutom att det gör mig så arg. Jag förstår inte hur barn kan vara så elaka mot andra barn, var kommer det ifrån?

I år är 40 år sedan Socialstyrelsen beslutade att stryka homosexualitet som en sjukdom. Jag tänker att det borde ha hänt mer på 40 år, men varje dag ser vi bevis på att det inte har gjort det. Vår värld är fortfarande homofobisk på många, många sätt. Unga människor mår fortfarande dåligt, och siffran på unga människor som avslutar sina liv är fortfarande inte 0.

Jag kollar på dokumentären ”En armé av älskande” som finns på SVT, om homorörelsen på 70-talet, där män och kvinnor marscherade på Sveriges gator för att kämpa för deras rätt att leva precis som dom vill. En rörelse som vi idag kanske ses som en evighet sen, men den behövs fortfarande. Kampen om allas rätt till att få vara den man är och få älska vem man vill.

Älskade älskade värld, ska det vara så jävla svårt att bara få leva som den människa man föds till.

"Det var här de sköt i höstas"

Paris Just nu så är jag i Paris och hälsar på min vän som bor här. Det är verkligen en fantastisk stad, precis som alla säger. Staden är som filmerna målar upp, klyschig och vacker.

Igår när jag kom hit så gick vi ut och tog ett glas vin på baren precis bredvid lägenheten vi bor i. Vi sätter oss ner och personerna bredvid oss börjar prata och är väldigt trevliga, sen säger en av dom "Ni vet om vad det här är för ställe va?"
Jag tittar på min vän som säger "Jo Antonia, såhär är det. Det är en av barerna som dom sköt på i höstas."
Jag blev lite tagen och väldigt tyst, lutade mig tillbaka och tänkte.
Min vän sa "Men det är väldigt fint, för dom har bytt ut alla fönster och fixat i ordning, och på öppningsdagen så var det fullt med folk här som hade bestämt sig för att visa att dom inte är rädda. Visst är det fint?"

Det var en fin stämning på stället, en gemenskap som inte går att förklara. Ett folk som enar sig, visar att tillsammans är vi starka.
Som nu, vi behöver gemenskap med det som hände i Orlando. Vi alla behöver stå enade i rätten om att få vara den man är och älska vem man vill. Det ska inte handla om kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Trans, homo, queer, bi, homo, listan fortsätter.
Vi är människor. Punkt!

Älska den du älskar, klä dig som du vill, använd vilket pronomen du vill, du är inte ensam.
Vi är inte ensamma, vi håller varandras händer när det är svårt, vi kämpar tillsammans och vi ska inte vara rädda.

Ta hand om varandra. Vi har bara ett liv, ta vara på det. Älska mer.

//Antonia

 

Glad tisdag!

Visby  

Hej på er!

Idag är det tisdag om någon kanske har missat det, och igår var det måndag. En vanlig sketen måndag, eller ja det var ju röd dag, så vissa var lediga (det var inte jag, men jag var inte ledsen för det), och en del kanske tyckte att det var en helt sagolik och speciell dag. Jag är inte en av dom, för jag vet inte varför vi firar vår nationaldag, den är inte så mycket att skryta om.

Om det faktiskt finns något som vi borde fira så är det väl kanske att Sverige är ett ganska gött land, jag skulle välja Sverige och Gotland alla dagar i veckan. Det är klart det finns mycket (med betoning på mycket) som skulle kunna förbättras, men jag är så himla stolt över att vara svensk och gotlänning vissa dagar. Speciellt det senaste halvåret och året, då vi gotlänningar har varit så otroligt mänskliga mot människor som har flytt från sina länder, och vi på Gotland har tagit emot dom med öppna armar.

Jag fick frågan om jag ville vara med och lära ut svenska på ett flyktingboende i våras, självklart sa jag ja och det var helt underbart. Jag har aldrig fått så mycket kärlek, skratt och värme från människor som jag inte ens kan förstå, och dom kunde ju självklart inte förstå vad vi sa heller. Men vi kom långt med skratt, kroppsspråk och en white board (vi fick verkligen till våra ritkunskaper där i slutet). Jag har fortfarande kontakt med några av dom vi undervisade och idag säger dom att dom saknar Gotland. Jag förstår dom, Gotland är fantastiskt på många sätt och vis, men det är nog människorna och medmänskligheten som vi har på den här ön, som gör allt.

Det är klart att det är kul att vara ledig (om man har tur) en gång om året för att vi firar något (som vi inte riktigt vet vad), men då tycker jag hellre att vi ska ta vara på varje dag, och inse att vi är ganska goa människor, som välkomnar andra goa människor med öppna armar.

Så ha en glad tisdag och välkomna människor med öppna armar. Det blir kul, jag lovar!

//Antonia, med öppna armar och ett stort leende

XOXO // tjockisen

Visby Jag skrev ju häromdagen om att jag är tjock och snygg, vilket uppenbarligen upprörde en del människor, det var ganska spännande måste jag medge. Vet ni om att vi pratar så otroligt mycket om våra kroppar, men när vi gör det på ett postivit sätt så verkar det som att det är något dåligt. För det verkar vara helt okej att klanka ner på sig själv och andra hela tiden, men så fort man uppskattar sig själv så är man en dålig människa med hybris, det är väl inte så dåligt att tycka att man är snygg?

Så jag tänkte helt enkelt fortsätta och tycka att jag är snygg, samtidigt som jag pratar om hur det är att vara tjock. För vi är ganska många, men fortfarande så är det “mest vanligt” att vara smal. Bara för att man är tjock så betyder det inte att man vill synas mer eller mindre jämfört med en smal person, man vill fortfarande kunna välja samma kläder som någon annan. Jag struntar i att gå in i vissa butiker för jag vet att jag inte kommer i kläder där, det är omöjligt. Och hur många gånger har man inte stått i ett provrum och önskat att nu funkar nästa par byxor, för jag orkar inte stå här längre och känna mig ful, svettig och äcklig. Det är så vanligt, så därför har den snälla klädbranchen alltid prioriterat oss tjocka, så vi har fått en hel EGEN avdelning i nästan alla butiker. Vi är ju så extremt speciella, så vi måste ha en avdelning med mycket svarta kläder och ganska mycket strass (av någon konstigt anleding). Jag har ju då aldrig varit ett stort fan av svarta kläder, så det har liksom inte riktigt funkat för mig, jag har hittat mina egna och speciella ställen där jag känner mig bekväm och faktiskt kan få på mig kläderna.

 

Men vet ni va älskade tjocka människor, Lindex, dom ska fan göra oss till en del av gänget. VI SLIPPER STRASSEN OCH DET SVARTA! Dom ska inte ha en speciell avdelning för oss, vi får va en del av gemenskapen. ÄNTLIGEN! Lyckan! I augusti så händer det, och även fast ni kanske inte tror på mig så är det en stor grej (älskar min lilla ordvits där), i augusti så kommer jag inte känna mig som en tjock utböling som ska gå till min sida av affären och handla mina kläder, utan jag ska gå in på Lindex och kolla ÖVERALLT!

In your face samhället!

XOXO// tjockisen

 

Tjock och ful är inte synonymer

Att vara tjock är inget fult, det är inget dåligt och det är inte något som är fel.

Jag är tjock och jag är inte ful, ganska ofta tycker jag att jag är väldigt snygg, ibland har jag sämre dagar och då känner jag mig inte så attraktiv direkt, men så känner alla ibland. Men det jag främst vill prata om är den här hetsen om att vara smal, för då är man snygg. NEJ! SÅ ÄR DET INTE!

Vi människor är alla attraktiva och snygga på våra egna sätt. Det är väldigt enkelt, men det som inte verkar vara så enkelt att förstå är att när jag säger "Jag är tjock!", så är det många som säger "NEEEEEJ Antonia, alltså du är verkligen inte tjock, alltså shit, du är ju sjukt snygg!". Ja, men det var inte det jag sa, jag sa att jag är tjock, för det är jag, jag lovar jag har sett mig själv och jag har levt med mig själv hela livet, jag vet hur jag ser ut. Jag är tjock och snygg.

Problemet i det hela när du säger till någon "Du är inte tjcok, du är snygg!" direkt så förknippar du ordet tjock till ful. Vi har ett ansvar att stärka varandra och inte trycka ner någon annan, för trycker du ner någon så är du en svagare person. Skärpning! Varför vara elak när man kan vara snäll, vi är väl inte dagisbarn eller?

Plus att vi har ett ansvar gentemot oss själva, att älska sig själv borde väl vara ett av ens mål i livet. Det är inte lätt, det är jag mycket väl medveten om, jag jobbar på det hela tiden. Att älska sig själv, det fina och kanske det lite mindre fina. När du älskar dig själv så blir livet lättare och du blir lyckligare

Nu är det säkert många som kommer kommentera  "MEN HALLÅ DET ÄR JU INTE HÄLSOSAMT ATT VARA TJOCK!?!??!"

Nej, och det är inte hälsosamt att vara dum i huvudet heller!

puss och kram, skumbanan!

//Antonia

Är du feminist?

BAM!

Nu har väl kommentarsfältet ballat ur bara av rubriken, spännande! Lite action helt enkelt.

Nej men det som jag faktiskt hade tänkt skriva om var varför och när jag blev feminist, eller rättare sagt när jag insåg att jag hade varit feminist hela mitt liv utan att sätta ett ord på det. Det var när jag 15 år gammal och jag var på en utbildning med massa andra samhällsintresserade unga människor, vi pratade om massa olika saker den helgen som fick mig att bli medveten om vad det är är samhälle som jag lever i. En av föreläsarna pratade om feminism, jag hade då i princip aldrig hört det ordet tror jag, jag reagerade inte i alla fall. Den här föreläsaren pratade om hur det är att växa upp och hur samhället bemöter en beroende på vilket kön man föds med. Att föräldrars vänner direkt frågade vilket kön ungen hade så dom visste vilka leksaker dom skulle köpa, rosa eller blå. VAD SPELAR DET FÖR ROLL?! En unge kan ju knappt krama ett finger, då spelar det väl ingen roll om den får en rosa nallebjörn eller en blå. Ge ungen en brun!

Under föreläsningen fick jag också uppleva känslan av hur det var att känna mig sämre bara för att jag är född som kvinna och inte som man, jag insåg att under hela mitt liv så kommer jag behöva bevisa något för andra för att folk inte alltid kommer tro på mig från början, som kvinna har du inte den pondusen. Eller folk blir förvånande om du har pondus. FÖR BRUDUAR TAR JU INTE PLATS ELLER VAD DÅ?!

Jag blev feminist när jag upptäckte patriarkatet, den där strukturen som vi alla lever i, som vi inte kommer undan. Jag är så trött på att den finns och att den är så segdragen, den kommer inte försvinna på ett tag vilket gör mig så arg! För det är inte kvinnor som tjänar på att det finns.

Det är som på skolgården, att det är dom coola killarna som är duktiga på något som blir populära, det är dom killarna som man ville bli tillsammans med eller ville va kompis med, och om den killen tog lite mycket plats så var det ju bara för att han var kille och killar kan inte sitta stilla, så det är okej att dom klättrar på väggarna och stör alla andra. MEN! Då var det ju tur att det fanns tjejer som var lugna och kunde sitta bredvid dom klättrande killarna oc lugna ner dom. VAD ÄR DET ENS?!

 

Jag märker att det här lilla utbrottet inte blev så himla bra skrivet, men som sagt, läs om ni vill, det här är min plattform och ibland så blir det inte så bra som man har tänkt sig, och jag tänker inte ursäkta mig för det. Ni överlever tror jag.

Hare bra i solen eller  skuggan!

//Antonia

Namn: Antonia Broén
Det här är jag: Feminist, samhällsintresserad och bara jävligt tuff
  • Senaste blogginläggen

Bloggare

Krönikörer