Vad händer om man inte orkar bry sig?

I lunchrummet och på sociala medier peppras vi med våra medmänniskors hjärtefrågor. Vad händer om man helt enkelt inte orkar bry sig om saker som andra tycker är jätteviktigt?

7 september 2019 08:00

Jag får ibland höra att jag bara måste se en dokumentär om amerikansk politik eller industriellt jordbruk eller regnskogen. I lunchrummet surras det om antibiotikaspetsad halloumi och billig, thailändsk kyckling. Någon har sett ett klipp på youtube om gängkriminalitet och är eld och lågor, du måste kolla, det här är så otroligt viktigt. Men jag liksom sjunker ihop under tyngden. Hela världens bekymmer på axlarna. Hur blev det så här?

För 10 år sedan hade människor också hjärtefrågor men de syntes inte så väl. Nu har vi sociala medier och mitt flöde på facebook är ett lapptäcke av angelägna ämnen. Jag får dagligen läsa vittnesmål från personer som ägnar all vaken tid åt ensamkommande flyktingar, eller HBTQ, eller självmordsprevention. Jag uppmanas att delta i insamlingar mot hjärtsjukdomar och cancer och alzheimers sjukdom. Häromdagen blev jag inbjuden till en grupp som kämpar för bevarandet av väderkvarnar.

Det är ju inget fel med något av det här. Fint med människor som engagerar sig och jag har själv lagt ut en hel hög inlägg om sånt som jag vurmar för.

Men om vi tänker oss en människas engagemang som ett cirkeldiagram så finns det ett visst antal tårtbitar. En för familjen och en för arbetet och några för träningen, sockenföreningen, barnens skolgång. Sen återstår en tårtbit att lägga på något utanför den egna sfären. Den kan vara smal eller bred, men den är inte oändlig.

I min tårtbit finns det inte plats för allt som snurrar förbi på sociala medier och i fikarummet. Jag orkar inte se en dokumentär om genmodifierad mat. Jag vill inte fördjupa mig i hur Brexit drevs igenom eller hur Donald Trump egentligen kom till makten. Jag vill inte lära mig mer om hur övervakad jag är. Om vi alla är så övervakade, vem är det som tittar? Det måste ju vara sinnessjukt tråkigt.

Här skulle man kunna hävda att jag är cynisk. Och så är det ju. Men jag har ändå en viss förmåga att engagera mig i olika frågor. Jag har bara inte förmågan att engagera mig i allt. Jag drunknar i välgörande ändamål.

Jag tror att vi är fler som känner likadant. Men i fikarummet håller vi tand för tunga. För det är skamligt att inte bry sig. Det blir så personligt när man måste dissa en eldsjäl rakt i ansiktet. Öppet erkänna att man inte brinner för orangutangerna på Borneo? Hellre nicka inkännande och låta blicken sakta vandra ut genom fönstret.

Krönika

Så jobbar vi med nyheter