Skärtorsdagen står jag alltid på en medhavd stege i porten mellan Donnersplats och Almedalen för att plåta tusentals glada deltagare i påskmarschen. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och hittills har det bara funnits ett undantag – påsken för 18 år sedan. Då låg jag nedsövd på lasarettet med rutten blindtarm och missade därmed folkfesten. I år blev min familj bjudna till kusinen i Åre. Därmed gick jag för andra gången miste om utklädda kronofogdar, rörmokare i huckle, ekonomichefer och politiker med målade fräknar. Men innan jag klev på tåget mot Åre instruerade jag för säkerhets skull min vikarie Åsa om bästa platsen. Hon bevakade eventet så bra att jag kan tänka mig att dra till fjälls fler påskar, trots att jag är urkass på skidor.

I backarna vimlade Peter Magnusson, Charlotte Perrelli och andra kändisar. Själv kände jag mig mest som en vingklippt skata i utförsbacke. Som gotlänning uppvuxen på en platt pannkaka stod jag i början överst i backen och tittade ut över stupet med ångest. En mamma med uppnäsa, de rätta klädmärkena och de dyraste solbrillorna skulle just åka ner med sina småknattar när hon såg min belägenhet: ”Det är ändå bra gjort att börja åka slalom vid er ålder” sa hon uppnosigt. Vadå, er ålder! Jag blev sur och kastade mig ut för backen och kom ner med livet i behåll.

När jag kom hem möttes jag av strandskatorna som flaxade skrikande över Visby likt mig i en skidbacke. De drog tidigt i höstas från Gotland och har övervintrat på Marockos kust. Mätta och redo att bilda familj flög de 400 mil för att precis som vanligt bygga bo på den i deras tycke vackraste platsen på Gotland – GA:s parkering. Döm om deras förvåning när gruset har ersatts av asfalt. Det måste vara årets flopp för en fågel.

Själv häckar jag just i dag på återvinningen. Efter gröten, morgonkaffet och läsning av GA börjar mitt bästa lördagsnöje. Papper och plast, glödlampor och spräckta tekannor samt strumpor med hål i fyller vår gamla bil, som faktiskt närmast går att klassa som sopbil även utan last. Redan i bilfiltret in till återvinningsstationen börjar kön. Som gotlänning är det riktigt härligt att få njuta av trafikstockning och att få känna sig lite urban och världsvan i rusningstrafik. Tyvärr parkerar många längst ner på rampen upp till alla containrar. Det gör att det blir stopp i systemet, men personalen är hela tiden ett unikum av lugn. Jag hade fått dåndimpen av att se folk slänga fel saker i fel container i en aldrig sinande ström. Men de som jobbar på återvinningen är hjälpsamma, smidiga och ger direkta besked. Här har Region Gotland, och hela det gotländska samhället, mycket att lära.